Subscribe via: RSS

Liverapport: Gary Numan 20180302, Stockholm

Posted on 07 March 2018

Liverapport: Gary Numan 20180302, Stockholm

Åttiotalsikonen Gary Numan levererade ren energi på Kägelbanan i Stockholm den 2 mars.

Jannice Faringer (text) och Jens Atterstrand (foto) rapporterar.

 

 

 

 

Det är svårt att inte imponeras av den energi som den snart 60-åriga elektroniska pionjären Gary Numan fullkomligt sprudlade av när han tillsammans med sitt fyrmannaband intog den fullsatta konsertlokalen Kägelbanan i Stockholm under fredagen. Från öppningslåten “Ghost Nation” till den avslutande “A Prayer For The Unborn” dansade sig Gary genom en sjutton låtar lång spelning samtidigt som han gjorde en oklanderlig sånginsats. Imponerande.

Jag tror att många med mig var nyfikna på hur Gary, med sin långa- och musikaliskt skiftande karriär, skulle knyta ihop tråden mellan det gamla och det nya. Mellan de facto att han under slutet av sjuttiotalet var en av de första som fick en hit med en synthbaserad låt och den industriella rock som han från nittiotalet och framåt har övergått till. Hur skulle låtar som ”Cars”, ”Are ’Friends’ Electric” och ”Me I Disconnect From You” från The Pleasure Principle (1979) låta när de skulle framföras av ett band iklädda sandfärgade och söndertrasade outfits à la postapokalyps, istället för de strikta ”synthiga” kostymerna som många förknippar med Gary Numan. Svaret på frågan blir, helt ok. Men det stora ”menet” blir ändå att jag hade önskat att syntharna hade varit mer framträdande och inte dränkts av den övriga ljudbilden.

”Hängivenhet” var ett ord som dök upp i mitt huvud där jag stod längst fram i den alltmer syrefattiga lokalen. Allt var genomtänkt, väl koreograferat, samspelt och snyggt med en påkostad ljussättning med många färger, stroboskop och riktade spotlights. Han har verkligen inte sparat på krutet och uttrycket ”still going strong” är en bra beskrivning av artisten Gary som fortfarande visar fram en stark musikalisk ambition. En favoritsekvens under konserten var när Gary, gitarristen och basisten liksom klev ut genom en röd ”vägg” av ljus och turades om att flirta lite med publiken. Men i övrigt när det kom till just publikkontakt så var den till det närmaste obefintlig. Även om det är känt att engelsmannen inte är mycket av en ”talker” på scen så hade jag åtminstone önskat mig ett ”hello” .

Rent dramaturgiskt så var uppbyggnaden av set-listen kanske tänkt att mer och mer skapa ett klimax mot slutet där de flesta av de gamla godingarna framfördes även om ”Metal” (lite oväntat) spelades redan som låt nummer tre. Inte förrän som nummer tolv i ordningen dök hiten “My Name is Ruin” från de senaste albumet Savage (Songs from a Broken World) (2017) upp och ytterligare lyfte stämningen hos den vid det här laget väl uppvärmda publiken.

Gary är, och har länge varit en betydelsefull artist, både för scenen och för många på ett personligt plan. Det blev extra tydligt när vi efter spelningens slut stötte på ett gäng stelfrusna fans som troget väntade vid Garys turnébuss med några gamla vinyler i händerna, bland andra Gary Numan & Tubeway Army Replicas. När det sedan delade med sig av sina bästa Gary-minnen fick de något glansigt över ögonen. Känslan av att ha varit med om något lite extra stort värmde upp min köldbitna kropp där i natten, tack Gary och grattis i förskott!

Setlist

(Intro)
Ghost Nation
Halo
Metal
Everything Comes Down To This
Down In The Park
Mercy
Pray For The Pain You Serve
Here In The Black
The Fall
Bed Of Thorns
Love Hurt Bleed
My Name Is Ruin
Cars
When The World Comes Apart
Are Friends Electric

Extranummer

Me I Disconnect From You
A Prayer For The Unborn

Share Button

Comments are closed.