Subscribe via: RSS

Catching up with Elektroskull: Lucifer’s Aid (med intervju)

Posted on 02 March 2018

Catching up with Elektroskull: Lucifer’s Aid (med intervju)

Stockholmsbaserade Calle Nilsson har gjort stor succé med sitt soloprojekt Lucifer’s Aid under de sista två åren.

Jens Atterstrand fick en pratstund med Calle och bjuder i samma veva på konsertbilderna från Lucifer’s Aids spelning på Progress 13.

 

 

 

OBS! I samband med den här intervjun så bjuder vi även på recensioner av Lucifer’s Aids två album “New to Reality” och “Human Rights” (som tidigare har fallit mellan stolarna) av Lars-Åke Andersson.

Hej Calle! Lucifer’s Aid har under de senaste två åren hamnat ordentligt i rampljuset. Men om vi backar bandet lite till NerWraK och dina andra projekt först. Vem är Calle Nilsson? Kan du berätta lite mer om din bakgrund?

– Innan Lucifer’s Aid har jag spelat i en hel del band och även gjort remixer. Hösten 2014 bildade jag The Operating Tracks tillsammans med Carolina Lindahl. Några år efter det Lucifer’s Aid och då som ett soloprojekt. Redan i The Operating Tracks började jag utforska det råa och monotona soundet. Men allt efter som ville jag utveckla den ljudbilden ännu mer. Melodierna skalades bort och jag fokuserade ännu mer på beats och bas. Det var då idén till Lucifer’s Aid föddes. Grundtanken var att jag ville komma åt ett mer direkt sound som ingen egentligen skulle mäkta med. Men det visade sig tilltala en ganska stor del av lyssnarna.

Jag har ditt grymma Depeche Mode DJ-set från det sista releasepartyt på Kolingsborg färskt i minnet. Är ditt remix- och DJ alias NerWraK fortfarande aktuellt? Kan vi hoppas på något mer inom en snar framtid?

– Tack! Nej, det känns som ett avslutat kapitel. När jag remixade åt andra band så lyssnade jag aldrig på hur originallåtarna lät, utan utgick bara från sången och tog det vidare därifrån. Det kanske blev mer som en ny låt mer än en remix.

Med andra ord är det enbart fokus på Lucifer’s Aid nu? Eller kan det tänkas hända något mer med The Operating Tracks också inom kort?

– Ja, nu ligger min fokus på Lucifer’s Aid.

Det förstår jag ju verkligen! Du släppte första albumet 2016, uppföljaren kom i höstas (2017) och du har redan fått chansen att spela på flera av de allra största tyska festivalerna. Allt måste ha gått väldigt fort? Hur är känslan nu när du kanske kan blicka tillbaka på de har hektiska och imponerande två åren? Har du hunnit reflektera över det?

– Dessa två år har verkligen gått snabbt. Allt som har hänt med två album en EP och en drös stora festivalspelningar är tack vare Torny Gottbergs (Progress Productions) enorma drivkraft. Jag jobbar vidare med min musik och har nog inte hunnit att tänka tillbaka och reflektera över allt som har hänt. Jag har en enorm drivkraft när det kommer till att skriva låtar. Jag fullkomligen går upp i musikskrivandet när jag prova nya idéer. Jag jobbar vidare, framåt, helt enkelt. Att ha fått spela på dessa festivaler har varit fantastiskt kul och det är en stor knuff framåt för mig.

Trots att din musik är mörk, rytmisk och monoton, så uppfattar jag det som att du även är väldigt ambitiös när det kommer till låttexterna, som på det andra albumet i flera spår återspeglar många av dagens problem i världen och där flera av dem har väldigt allvarsamma och intressanta budskap. Har låttexterna alltid varit viktiga?

– Texterna är en stor del av Lucifer’s Aid. Jag jobbar mycket med att få dem att sitta bra mot rytmerna. Budskapet i mina texter hoppas jag kommer fram till lyssnaren. Men vad budskapet handlar om är upp till lyssnarna att tolka.

Är det oftast så låtskaparprocessen ser ut? Att musiken kommer före texterna?

– Jag börjar ofta med ett beat och bygger vidare runt det. Det börja med en bastrumma som jag skruvar på tills den får en egen karaktär. Sen bygger jag vidare runt den. Ljuden i sig är väldigt inspirerande. Idéerna kommer av sig själv desto mer jag sitter och provar mig fram. Jag gillar det snabba arbetssättet med just hårdvara. Det är ett direkt sätt att jobba på. Maskinerna gör att mina idéer snabbt kommer fram. Från idé till ljud. Min musik är monoton. Det monotona får inte låta enformigt så jag lägger ner stor vikt på att få just en eller två takter att kunna hålla i fyra minuter. Texten skriver jag i efterhand till ljudbilden och rytmerna. Så att allt får ett sammanhang och det blir som en enhet.

Vi som följer dig via sociala medier får ju regelbundet njuta av små experiment och snapshots du postar. Du måste samlat på dig en stor mängd utkast. Känner du direkt om något funkar och arbetar vidare eller lägger du utkast åt sidan och plockar upp gamla idéer igen vid senare tillfälle?

– Jag brukar ofta sitta och testa saker utan att egentligen ha en tanke på att det ska bli en låt. Lite som att sitta och jamma, fast med synthar och trummaskiner. Sen kan jag spela in en liten videosnutt och lägga upp så andra kan lyssna på dem. Jag tycker det är kul att öppna dörren till studion och låta er andra få se lite hur jag jobbar. Låtarna till “New to Reality” och “Human Rights” har dock inte varit låtar jag har jobbat på vid tidigare tillfällen. Där satte jag mig ner och började jobba från scratch.

Du verkar vara inne i ett härligt flow nu med mycket positiv respons från publik och fans sista tiden. Nästa album är redan under konstruktion vad jag har hört. Tar du det bara som det kommer eller känner du någon press på dig?

– Jag känner ingen press med att släppa ny musik regelbundet. Det är något jag gör för att det är en sådan fantastisk rolig process att skriva musik. Att jag har så mycket musik inom mig kan hänga ihop med att jag sitter ofta i studion och testar saker, experimenterar med mina maskiner. Det gör jag ganska regelbundet. Jag kan nog aldrig ta en riktig paus från musikskapandet, mest för att det är sådan njutning att sitta i studion och prova nya idéer. Musiken är ett driv inom mig som jag måste få utlopp för och drivet finns där hela tiden.

Du har ju spelat live en hel del sista åren. Vad är roligast med att spela live och hur skiljer sig den känslan mot att arbeta med musiken i studion?

– På scen kan man inte ångra sig eller ändra på det man gjorde bråkdelen av en sekund innan. Det gillar jag. Det blir så direkt. Jag är helt själv på scen och det finns inte en sekund att tveka på vad man ska göra. Jag måste ha fullt fokus på det jag gör uppe på scenen. I studion är det helt ett annat läge. Där kan jag jobba med små detaljer i oändlighet. Finslipa och ta om.

Ja, på scenen är du ju alltid ensam med maskinerna. Har du någon gång funderat på att ha med någon mer på scenen, en batterist eller så? Eller finns det en poäng i ditt uttryck med just det faktumet att du är ensam på scen?

– Det passar mig väldigt bra att vara själv på scen med Lucifer’s Aid. Scenen ska vara lika avskalad och kall som musiken.

Trots en del spelningar på stora tyska festivaler sista åren, så har du även spelat ett antal gånger i Sverige. Känns det viktigt att även vara representerad live på hemmaplan?

– Ja absolut! När jag spelade i Göteborg på Progress 13 i höstas var publiken helt fantastisk och röjde rejält. Det smittar av sig uppe på scen.

Du är, vad jag har förstått, nu i slutfasen av arbetet med album nummer tre. Är det några livespelningar spikade för det här året som vi kan se fram emot redan?

– Jag ska spela på E-Tropolis Festival i Oberhausen (Tyskland) i mars och jag hoppas på lite fler spelningarna framöver.

När tror du vi kan förvänta oss det nya albumet?

– Det kommer info om det inom kort.

Spännande! Tack för en väldigt intressant och trevlig intervju. Du får sista ordet till våra läsare… ordet är fritt!

– Svårt med att få sista ordet men jag vill säga tack för intervjun och tack för alla som supportar Lucifer’s Aid!

 

Share Button

Comments are closed.