Subscribe via: RSS

Alison Moyet – “Other”

Posted on 09 July 2017

Alison Moyet – “Other”

Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Cooking Vinyl Records (Playground)
Releasedatum: 16 juni 2017
Genre: Electropop, pop
Bandmedlemmar: Alison Moyet
Land: England
Recensent: Stefan Last

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudYoutube

(English version below)

Alison fortsätter att övertyga!

Efter det monumentala genombrottet i Yazoo tillsammans med Vince Clake för 35 år sedan är det många, inte bara inom synthpopkretsar, som fortfarande främst känner Alison som rösten bakom hits som ”Only You” och ”Don’t Go”. Efter detta alltför kortlivade projekt har hon dock haft en mycket framgångsrik solokarriär med höga listplaceringar, framförallt hemma i Storbritannien. Själv har jag kanske inte följt henne speciellt noga efter Yazoo. Trots hennes imponerande röst så har inte musiken i sig fångat mig, bortsett från något enstaka spår här och där. Men så hittade hon producenten Guy Sigsworth och något hände. De klickade i studion och i maj 2013 släpptes det utmärkta albumet ”The Minutes” och visade på en återgång till ett mer elektroniskt sound.

När Alison nu släpper sitt nionde soloalbum ”Other” samarbetar hon återigen med Sigsworth. Kanske inte så konstigt då hon kallat inspelningen av ”The Minutes” sin ”lyckligaste studioupplevelse”. ”Other” visar sig vara en naturlig fortsättning på det föregående albumet och det märks tydligt att kemin mellan Alison och Guy är precis rätt och att kreativiteten flödar.

Albumet inleds med dramatiska ”I Germinate” som skulle kunnat vara ett borttappat Bond-tema. En mäktigt filmisk produktion som lägger ribban högt inför resterande låtar. Efterföljande ”Lover, Go” inleds desto mer avskalat, men bygger så småningom mot en grandios avslutning.

”The English U” kontraterar lågmälda verser med Guy Sigsworths mästerligt arrangerade stråkar under refrängerna, precis som vi känner igen dem från hans arbete med Björk i slutet av 90-talet.

The Rarest Birds” har just släppts som singel nummer två från albumet, ett långsamt nummer men med lika snygga stråkarrangemang som i föregående låt.

Efter några mer lågmälda låtar blir det dock lite mer pang på rödbetan när Alison visar sina gamla skolkamrater i Depeche Mode hur man gör electroblues anno 2017 på ”Beautiful Gun”. Låten bygger mot ett avslutande crescendo som kryddats med lite William Orbit-doftande produktionstricks.

Första singeln från albumet blev ”Reassuring Pinches”, ytterligare ett dramatiskt nummer och ett elektroniskt fyrverkeri som sticker ut som ett av de starkaste spåren på plattan.

”April 10th” är ett intressant spoken word-experiment där musiken i bakgrunden vaggar in en i ett slags meditativt tillstånd som gör att orden blir än tydligare. Man kan inte låta bli att lyssna till Alisons röst när hon läser sin dikt. Det känns också helt korrekt att detta stycke följs av lågmälda titelspåret ”Other”. Hela albumet har liksom ett naturligt flyt rakt igenom.

Sedan tar albumets poppigaste tre minuter över i upptemponumret ”Happy Giddy” innan albumet avslutas lika dramatiskt som det startade med ”Alive”, en perfekt inramning på ett album där alla bitar fallit på plats.

Tracklist

01. I Germinate (03:38)
02. Lover, Go (04:04)
03. The English U (05:03)
04. The Rarest Birds (04:38)
05. Beautiful Gun (03:11)
06. Reassuring Pinches (04:01)
07. April 10th (04:43)
08. Other (03:32)
09. Happy Giddy (03:17)
10. Alive (05:07)

(English version below)

Alison is still at the top of her game!

After the monumental breakthrough in Yazoo together with Vince Clarke 35 years ago, many, not only within the synthpop community, still know Alison mainly as the voice behind hits like ”Only You” and ”Don’t Go”. However, after this far too short-lived project she has enjoyed a very successful solo carreer back home in Great Britain. Personally I haven’t followed her very closely after Yazoo. Despite her impressive voice, the music itself hasn’t really captured me, except for the odd track here and there. But then she found producer Guy Sigsworth and something happened. They clicked in the studio and in May 2013 the excellent album ”The Minutes” was released and signaled a return to a more electronic sound.

Now that Alison is releasing her ninth studio album she once again works with Sigsworth. Perhaps not so strange as she once described the recording of ”The Minutes” as her ”happiest studio experience”. ”Other” proves to be a natural progression from the previous album and it’s quite obvious that the chemistry between Alison and Guy is spot on and that creativity flows.

The album opens with the dramatic ”I Germinate” which could have been a lost Bond theme. A powerful, cinematic production that sets the bar high for the songs ahead. The following ”Lover, Go” has a much more stripped down opening, but evetually builds to an equally grand finish.

On ”The English U” low-key verses contrast with masterfully arranged strings by Guy Sigsworth during the chorus, just like we remember them from his work with Björk in the late 90s.

The Rarest Birds” has just been released as single number two from the album, a slow number but with strings equally beautiful to the ones on the previous track.

After a couple of low-key songs things get significantly more upbeat when Alison shows her old school mates in Depeche Mode how electroblues is done in 2017 on ”Beautiful Gun”. The track builds towards a finishing crescendo that is spiced up with some William Orbit-esque production trickery.

The first single off the album was ”Reassuring Pinches”, another dramatic piece and an electronic firework display that stands out as one of its strongest tracks.

”April 10th” is an interesting spoken word experiment where the music in the background cradles you into a kind of meditative state that makes the words even clearer. You can’t help listening to Alison‘s voice as she is reading her poem. It also feels entirely correct that this piece is followed by the mellow title track ”Other”. The whole album actually seems to have a natural flow all the way through.

Then the poppiest three minutes of the album takes over in the uptempo number ”Happy Giddy” before it closes just as dramatically as it started with ”Alive” which perfectly rounds up an album where every piece has neatly fallen into place.

Share Button

Comments are closed.