Subscribe via: RSS

Lionhearts – “Lionhearts”

Posted on 15 June 2017

Lionhearts – “Lionhearts”

Format: (Album) 2CD, digital
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 26 maj 2017
Genre: Electro, synthpop
Bandmedlemmar: Frank M. Spinath, (Ben Lukas Boysen)
Land: Tyskland
Recensent: Alexander Johansson

FacebookLast.fmtidalSpotifyDiscogsBandcamp

(English version below)

Spirituell gemenskap med DM

Den tyska duon Lionhearts debutalbum är en ytterst välproducerat och välljudande historia med en vemodigt filmisk atmosfär, inte alls olik det sena Depeche Modes produktioner från “Exciter” och framåt. Sångaren Frank Spinath har bl.a sjungit i Edge of Dawn och Seabound men tar med Lionhearts på sig ett större ansvar även för låtskrivandet enligt pressmaterialet. Med sig har han Ben Lukas Boysen som skapat elektronisk musik under sitt alter ego HECQ sen mitten av 00-talet.

Efter instrumentiella ambient-introt “Flashback” kommer albumets huvudnummer “The Ardent City”, en kall Kraftwerk-knapprande synthmatta ovanpå ett mjukt maskinmyller inte långt ifrån DM:s mästerverk “World in My Eyes”. Låten “Threat” fungerar på liknande sätt fast den är mindre pop, utan lite hårdare och mer minimalistisk, inte lika bra som HECQ:s mäktiga “Sura” (2010), men ändå ett utmärkt exempel på modern dansmusik.

“Gone” försöker Spinath sig på att sjunga med en frasering som påminner om Trent Reznor i NIN och han gör det med den äran. Jag har tidigare tyckt att hans vokalinsatser har varit ojämna men det är de inte på Lionhearts. Singeln “Murder” och fina “To What I Don’t Know” är också starka synthlåtar med bra sång. Lionhearts utmanar faktiskt De/Vision om förstaplatsen på den tyska symfonisynthtronen.

Men Lionhearts delar tyvärr samma grundproblem som DM gjort i många år nu – det fattas naturliga hittar, även om “Cloud”, “No Going Back” och “Gone” står ut från det jämntjocka intryck album av den här typen – genomtänkta, genomarbetade och välproducerade – ofta ger upphov till. Jag hade samma invändning mot Seabounds förra album “Speak in Storms” (2014) som ändå är en rakare platta än Lionhearts som har mer introverta partier färgade av klassisk impressionistisk musik från bl a den ryske 1800-talstonsättaren Modest Musorgskij. För de som vågar tänka nytt kan det vara bra att veta att Lionhearts debut är precis lika bra som “Spirit”.

Bäst låtar: “The Ardent City”, “To What I Don’t Know” och “Murder”

Tracklist

01. Flashback (01:46)
02. The Ardent City (06:05)
03. Abandon (01:33)
04. Gone (03:47)
05. Cloud (04:10)
06. Kite (03:39)
07. Murder (04:37)
08. Hint (01:32)
09. Threat (04:41)
10. To What I Don’t Know (04:05)
11. No Going Back (04:46)
12. In The Sand (05:31)

(English version below)

Lionhearts has a certain spirit

The German duo Lionhearts debut album is well-produced and well-sounding piece with a sad and cinematic atmosphere, not far from the late Depeche Mode’s productions, from “Exciter” and onwards. The vocalist Frank Spinath has sang in Edge of Dawn and Seabound before. But as a member of Lionhearts he has taken a larger responsibility for the songs and the production. On his side is Ben Lukas Boysen who has created electronic music with the moniker HECQ since the middle of the 00’ties.

After the instrumental ambient intro “Flashback” comes the best song on the album, “The Ardent City”. Some chilly clicking Kraftwerk notes above a soft bass synth groove that share a lot of emotional similarities with DM’s “World in My Eyes”. Unfortunately is does not have a melody as distinct as the one in DM’s masterpiece. The song Threat has a simular musical setup but it is less pop and a bit harder and more minimalistic, not as great as HECQ’s impressive “Sura” (2010), but an excellent modern dance music sample.

On the song “Gone” Spinath is trying to sing with the phrasing of Trent Reznor from NIN and he is fairly succesfull. I used to think that his vocals were uneven but they are not on the album Lionhearts. The single “Murder” and fine “To What I Don’t Know” are strong synth songs with good vocals. Lionhearts actually challenge De/Vision on the informal top position in the German synth symphony genre (and that is, obviously, the finest genre).

Lionhearts share an unfortunate problem with late DM – there are no genuine hit songs – even if “Cloud”, “No Going Back” and “Gone” are different from the elegant produced melancholy on the rest of the songs on the album, they are simply not enough better rating. These kind of albums, thoughtful, elaborate and well-produced often share this aesthetic shortcoming. I had the same objection against Seabound’s latest album, “Speak in Storms” (2014). and that was a pretty straight album in comparison with the introverted, impressionist melodies characterized by the Russian 19th century composer Modest Mussorgsky that Lionhearts mention in the PR material.

Everybody that are looking out for new music should know that Lionhearts debut has as much spirit as “Spirit”.

Best songs: “The Ardent City”, “To What I Don’t Know” and “Murder”

Share Button

Comments are closed.

Laibach

Bodyfest

Blå måndag

Radio Virus

Nordhausen-Schallplatten

Ginza

Poponaut.de

Storming the Base

Our Flickr Photos - See all photos

Related sites