Subscribe via: RSS

Vile Electrodes – “In the Shadows of Monuments”

Posted on 09 October 2016

Vile Electrodes – “In the Shadows of Monuments”

Format: (Album) CD, 2CD**, digital
Skivbolag: Osignerat
Releasedatum: 14 september 2016
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: Anais Neon (aka Jane Caley), Martin Swan
Land: England
Recensent: Stefan Last

 

HemsidaFacebookTwitterLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudReverbnationYoutube

(English version below)

Höga förväntningar uppfylls

Det är alltid med ett visst mått av bävan man första gången drar igång ett album som är en uppföljare till en av sina personliga favoriter. När Vile Electrodes släppte sin första EP 2011 visade de framfötterna direkt. Med en påtaglig gör-det-själv-attityd till såväl musiken som allt runt omkring utmärkte de sig med tre opolerade guldkorn till låtar och, om man var snabb nog att beställa, ett handgjort omslag i latex(!). Ytterligare två EP:s senare var det dags för debutalbumet ”The Future Through A Lens” 2013. Det visade sig att de hade tagit ett par ordentliga kliv framåt i både låtskrivande och produktion och levererade ett av det årets absolut bästa album. Då undrar man så klart om Martin Swan och Anais Neon lyckats hålla sig kvar på samma höga nivå när det nu är dags för album nummer två.

Först ut är titellåten ”In The Shadows Of Monuments”, och den lilla oro man kände innan man tryckte på play är snart som bortblåst. De inleder inte direkt med sin mest lättillgängliga komposition, men med sina kantiga rytmer och sitt filmiska mörker, tillsammans med Anais kanske mest förtrollande vokala insats hittills, så är man ohjälpligt fast och undrar vart det här ska ta vägen.

The Red Bead” bjuder då kanske på mer väntade Vile Electrodes-tongångar, och absolut inget fel med det. Ett stadigt beat och en enkel basgång bär upp ett sprakande fyrverkeri av analogt ljudgodis och Anais karakteristiska sång. Låtar som ”As We Turn To Rust” och ”Stranger To Myself” spelar till stor del också på en välbekant hemmaplan soundmässigt, fast i ett slags förhöjd verklighet.

As Gravity Ends” bygger långsamt och målmedvetet mot en storslagen slutminut för att sedan lämna över stafettpinnen till ”Evidence” som presenterar sig med en attityd som kräver din odelade uppmärksamhet.

Den mer sparsmakat drömska ”Into Great Silence” drar ner tempot igen, nästan som för att förbereda lyssnaren för den efterföljande ”Like Satellites” där en mörk drone dominerar, men som kryddas med spridda elektroniska ljusglimtar och några gåshudsframkallande synthmattor. Lägg till detta Anais stämningsfulla sång, som här och där tar sig ett uttryck som andas Mellanöstern, och du har en låt som sticker ut på riktigt.

Tempot skruvas upp i ”Incision”, ett spår som efter hand vuxit till en av mina personliga favoriter på albumet. Låten inleds med enbart trummor och sång innan en energisk basgång kickar in, och sedan växlas det mellan intensiva synthorgier och lungnare, avskalade stycken vilket ger låten en spännande dynamik som håller lyssnaren i ett fast grepp.

Låtduon ”Last Of The Lovers” och avslutande ”The Vanishing Past” knyter ihop säcken på ett snyggt sätt, och när sista noten tonat ut känner man sig uppfylld av en odefinerbar men upplyftande känsla, som om man just upplevt något väldigt speciellt.

Så, ja, Martin och Anais har verkligen lyckats bibehålla debutalbumets höga standard. De har till och med överträffat debuten på många sätt. Visst känner man igen Vile Electrodes, inga tvivel där, men allt har tweakats, finputsats och tagits till en ny nivå. Jag har inte räknat BPM, men känslan är att genomsnittstempot är lägre än på ”The Future Through A Lens”. Det är mörkare och mer eftertänksamt. Och vackert. Ibland nästan smärtsamt vackert.

Det enda jag möjligen skulle önskat är ytterligare något upptempospår eller två, i stil med exempelvis ”Re-Emerge” eller ”Drowned Cities” från deras tidigare släpp, men det är egentligen ingen stor grej. Det ska till något monumentalt för att inte ”In The Shadows Of Monuments” ska fightas om topplaceringarna när det börjar bli dags att lista årets bästa plattor.

9/10 MÄSTERVERK!

Tracklist

vile_electrodes

01. In The Shadows Of Monuments (Part One) (05:14)
02. The Red Bead (03:45)
03. As Gravity Ends (03:47)
04. Evidence (05:23)
05. As We Turn To Rust (04:21)
06. Into Great Silence (05:07)
07. Like Satellites (05:57)
08. Incision (04:21)
09. Stranger To Myself (04:30)
10. Last Of The Lovers (06:11)
11. The Vanished Past (07:16)

Bonus CD ”Not Everything Is As It Seems” **

01. In The Shadows Of Monuments (Part Two) (04:27)
02. Slow White (04:14)
03. Captive In Symmetry (05:01)
04. Newer Shoots In The Snow (04:08)
05. As Rust Turns To Dust (06:18)
06. A Strange Danger (04:36)
07. Futureballad (A Glimpse) (03:50)
08. In The Shadows Of Monuments (Part Three) (07:53)

(English version below)

High expectations fulfilled

It’s always with a certain amount of intrepidation that you put on an album which is a follow-up to a personal favourite of yours for the first time. When Vile Electrodes released their first EP back in 2011, they did so showing their intent right from the start. With a clear DIY attitude to the music and everything related to their artistry, they truly made an impact with three unpolished sonic gems and, if you were quick enough to grab a copy, a limited edition with a hand crafted outer sleeve made from latex(!). Another two EP’s later it was time for the debut album ”The Future Through A Lens” in 2013. Turned out they had taken a significant step forward in both songwriting and production and delivered one of the top albums of that year. Naturally you will wonder if Martin Swan and Anais Neon have managed to maintain the same level of quality now that it’s time for album number two…

First out is the title track ”In The Shadows Of Monuments”, and that little sense of worry you felt before pushing the play button soon disappears without a trace. They’re not exactly opening with their most easily accessible track, but with its spikey rhythms and cinematic darkness along with what might be Anais‘ most enchanting vocal performance yet, you’re helplessly stuck wondering where this is going to take you.

The Red Bead” might be more along what people would expect from Vile Electrodes, and there’s certainly nothing wrong with that. A steady beat and a simple bass line supports a sparkling firework display of analogue earcandy and the characteristic voice of Anais. Tracks like ”As We Turn To Rust” and ”Stranger To Myself” also play around with a familiar sound, but in a sort of enhanced reality.

As Gravity Ends” slowly, but with determination, builds towards an epic last minute and then hands over to ”Evidence” which presents itself with an attitude that demands your undivided attention.

The sparse, dreamlike ”Into Great Silence” slows things down again, almost as if to prepare the listener for the following ”Like Satellites” where a dark drone dominates while scattered electronic flashes of sound along with some goosebump-inducing synth layers spice things up. Add to this the evocative voice of Anais, occasionally adorned with a middle-eastern flavour, and you’ve got a track that really stands out.

The tempo is back up again on ”Incision”, a track that has grown to become one of my personal favourites on the album. The song opens with drums and vocals only before an energetic bassline kicks in, and then the track alternates between intense synth orgies and calmer, stripped down passages, giving it an exciting dynamic that keeps the listener in a firm grip.

Last Of The Lovers” and album closer ”The Vanishing Past” ties things together beautifully, and when the last note has faded out you’re left filled by an indefinable but uplifting feeling, as if you’ve just experienced something quite special.

So, yes, Martin and Anais have certainly managed to maintain the high standards of the debut album. They have even surpassed it in many ways. Sure, you will recognise Vile Electrodes, no doubt about that, but everything has been tweaked, polished and taken to a new level. I haven’t actually been counting the BPMs, but the feeling is that the average tempo is lower than on ”The Future Through A Lens”. It’s darker and more contemplative. And beautiful. Sometimes almost painfully beautiful. And in that true DIY spirit the band offers physical copies as a special edition in a concrete cover!

The only thing I could possibly wish for is another uptempo track or two, along the lines of, for example, ”Re-Emerge” or ”Drowned Cities” from their previous releases, but it’s really no big deal. It will take something quite monumental (pun intended) to keep ”In The Shadows Of Monuments” from fighting for the top spots when the time comes to list the best albums of 2016.

Share Button

Comments are closed.