Den sjätte upplagan av Bodyfest radade upp Sturm Café, Karin Park, NZ, Portion Control, Apoptygma Berzerk och The Operating Tracks på ett välfyllt Nalen lördagen den 24 oktober.

Jens Atterstrand och Patrik Lark var i vanlig ordning på plats med kamerorna i högsta hugg för att rapportera från kvällen.

Bodyfest – Sveriges stora EBM-festival – var nu framme vid den sjätte upplagan. Festivalen hade premiär på Fryshuset 2010, men har sedan dess huserat fem år i rad på Nalen i Stockholm. Oftast brukar sex band spela, varav tre svenska och tre utrikiska, så också i år. Men till skillnad från tidigare år fanns varken ett tyskt eller belgiskt band med i lineup, istället fick vi ett österrikiskt, ett engelskt och ett norskt band.

Sturm Café

(Patrik Lark) Först ut på den lilla scenen var svenska Sturm Café. De deltog i Bodyfest redan 2011 på samma scen, men gav då ett väldigt blekt intryck med hemmasnickrat trumset som gick sönder mitt i spelningen. Den här gången kom man stärkta av nyutgivna albumet ”Europa!”, som tidigare i år fick bra betyg av vår egen Carolina Lindahl. Trots att spelningen började så tidigt som klockan 17:30 på lördagen så var lilla salen ändå fylld till bredden med kängdansande bodysynthare. Klassiker som ”Koka Kola Freiheit” och ”Stiefelfabrik” fyrades förstås av till publikens förtjusning, men också låtar från ny albumet. Bäst bland de nya låtarna var i mitt tycke titelspåret ”Europa”. En helt okej spelning, men jag drack antagligen för lite öl och Jägermeister för att riktigt gå ingång på detta.

Karin Park

(Patrik Lark) Karin Park på stora scenen följde direkt efter Sturm Café utan någon paus. Av alla banden och artisterna på Bodyfest var hon den mest avvikande med sin personliga elektropop. Ibland låter hennes röst väldigt lik Björks, andra gånger som Karin Dreijers från The Knife, men hon har ett knippe verkligt starka låtar som den nya ”Look What You’ve Done” eller de lite äldre ”Restless” och ”Out of the Cage”. På scen är hon underhållande att se med sin speciella karisma, lite som en kvinnlig version av David Bowies androgyn. Hennes bärbara Korg-synth gav förstås extra stilpoäng.

(Jens Atterstrand) Kanske är det så att Karin Park egentligen är “större” än Bodyfest och just av den anledningen är det extra givande att se henne leverera sin melankoliska och kraftfulla pop noir just i det här sammanhanget. Karin Park tillhör det nya gardet av akter som lider av allvarlig underskattning och som garanterat skulle kunna uppskattas av en väldigt mycket större publik om hon bara fick chansen att visa upp sig för densamma. Att hon vid upprepade tillfällen medverkar i de här sammanhangen är värt en stor eloge. När hon tonsäker och fylld av energi och spelglädje parar ihop sin underbara karisma med sitt starka låtmaterial så är det värt hundra missnöjt fnysande gubbsynthare för att få se henne på scen alla dar i veckan.

NZ

(Patrik Lark) Österrikiska duon NZ ställdes på lilla scenen och mycket snabbt blev lilla salen överfull så att många missade spelningen för att de inte kom in.  NZ är ett så kallat tribute band, det vill säga att de imiterar Nitzer Ebbs sound in i minsta detalj, men samtidigt gör egna låtar. Hittills har de gett ut tre EP med fyra till fem låtar vardera. De låter alla som hämtade från Nitzer Ebbs första album ”That Total Age”. Efter sin lyckade spelning på Stadtbad i Leipzig under Wave Gotik Treffen i våras har de fått ett rykte om sig att vara ett mycket energiskt liveband. Bodyfest-publiken blev inte heller besviken. Tempot var högt och den aggressiva energin från scenen smittade av sig på publiken. Låtar som ”The Golden Age”, ”Terror for Money” och ”No Time to Stay” fick moshpit så extatisk att det ramlade in folk på scen mest hela tiden. Säga vad man vill om NZ:as Nitzer-emulerade musik, men det är näst intill omöjligt att inte dras med i den.

(Jens Atterstrand) Som Pontus Stålberg i Spetsnaz sa – “det finns tvåtusen band som låter som Rolling Stones och ingen bryr sig..”. NZ må ha kopierat Nitzer Ebb in i minsta detalj både när det gäller ljudbild och estetik men det är ju heller ingenting man hymlar med och trots detta så fortsätter man leverera starkt “eget” material och live är duon ett riktigt energiknippe. Att den svenska bodypubliken älskar det här kommer därför inte som någon överraskning. Något säger mig också att om NZ fortsätter sin resa så kommer man så småningom säkerligen också utvecklas musikaliskt och forma en egen stil inom ramarna för den Nitzerbody man nu levererar. Jag ser fram emot det.

Portion Control

(Patrik Lark) Engelska Portion Control brukar sägas vara föregångare till Skinny Puppys tidiga sound. Själva har de dock inte rönt samma framgångar som sin copy cat. Duon var inga ungdomar längre kunde man konstatera på Nalens stora scen. Men deras musik har troligen aldrig varit bättre än på de senare albumen. Låtarna kanske inte varierade sig så mycket sinsemellan, men rytmer, sound och produktion var av världsklass. Låtar som ”Amnesia”, ”Deadstar” och ”Katsu” är verkliga favoriter för mig och jag tvekar inte att sätta Portion Control högst av Bodyfest-artisterna, rent musikaliskt, men tyvärr var inte själva framförandet så upphetsande.

(Jens Atterstrand) Den brittiska veteranduon ramade sedan in sin kalla, suggestiva och råa EBM i monotona videoprojektioner och en isande kall ljussättning på den stora scenen. Faktum är att Portion Control (som bildades i London redan 1980) är en av de få akterna därute vars låtmaterial går från klarhet till klarhet även på senare år. Deras set innehöll en trevlig mix av både gammalt och nytt där mina personliga höjdpunkter för kvällen definitivt var bandets nyare alster som “Deadstar” och “Relapse”. Bandets musik kan bli väldigt slätstruken och monoton över en hel spelning dock och scenlayouten med en av och an vandrande Dean Piavanni bakom en stationär John Whybrew i mitten var tyvärr lite trist i mina ögon. Den ljudmässiga liveinsatsen var det dock inget fel på.

Apoptygma Berzerk

(Patrik Lark) Apoptygma Berzerk, från början ett futurepop-band men i modern tid mer av ett indierockband, var den självklara headlinern för kvällen. De hade spekulerats om de skulle köra ett klassiskt set med bara deras gamla elektroniska låtar, men så blev det inte. Även de gamla hittarna fick gitarrpålägg och blev till arenarock långt ifrån den avskalade elektropunk som EBM har som sitt ursprung. Publiken verkade dock inte tycka illa vara och Apoptygma Berzerk visade upp en driven liveshow med Stephan Groths självklara pondus på scenen.  Helt oväntat kom en svensk gästartist in på scen under låten ”Something I should”. Det var multikonstnären Tobias Bernstrup som visade upp sin androgyna scenpersona i full latexmundering och lyfte publikens entusiasm ytterligare ett snäpp.

(Jens Atterstrand) Apoptygma Berzerk är fullblodsproffs vid det här laget och trots att jag blev eld och lågor när jag fick veta att bandet hade gjort en helelektronisk retrospelning i hemlandet bara några veckor tidigare så blev jag inte alls besviken när gitarriffen drog igång redan från första låten. Bandet besitter en gigantisk dos rutin vid det här laget och de fortsätter leverera snudd på perfekta liveinsatser varje gång jag ser dem nuförtiden. Energin och spelglädjen har sanneligen inte runnit ur Stephan. Apoptygma Berzerks gedigna låtskatt kryllar av så många tidlösa synthklassiker att frustrationen över att bandet inte släpper speciellt mycket nytt material numera lägger sig väldigt snabbt. Från “Deep Red” till “Non-Stop Violence” och från “Mourn” till “Kathy’s Song”. Apoptygma Berzerk live är en härlig upplevelse även 2015. Extra kul överraskning när svenske Tobias Bernstrup plötsligt dök upp på scenen och gästspelade på “Something I should“.

The Operating Tracks

(Patrik Lark) Vid midnatt var det dags för Stockholms eget EBM-band The Operating Tracks på lilla scenen. Duon är så nystartad att de bara hade gjort två Stockholmsspelningar före Bodyfest. De har liknats vid belgiska The Klinik till soundet, men bara dagar innan festivalen släppte de sin första singel: ”Testify”, och den lät annorlunda. Fortfarande handlade det om typisk belgisk oldschool EBM men med mer låtstruktur och vokala inslag, mer som Front 242. Faktum är att ”Testify” var något av en hit. Den lät lite som ”Headhunter” och borde ha potential att slå internationellt. Ett mycket viktigt inslag i låten var gästartisten Rein (Joanna Reinikainen) som lånade ut sin aggressiva skrik-stämma i refrängen på ett sätt som förde tankarna till Los Angeles-bandet Youth Codes sångerska Sara Taylor.  På scen var hon också betydligt mer livlig än de två Laibach-stilistiska stenstoderna bakom varsin synth. När Rein inte var på scen blev The Operating Tracks lite orörliga och stela. Då blev det de suggestiva videoskärmarna som fick stå för mycket av underhållningen.  Mot slutet kom överraskande nog ytterligare än gästartist. Det var Stefan Brisland-Ferner från Garmarna som kom in och spelade vevlira (!) på låten ”Daniel”. Jag vet inte om jag direkt tände på inslaget, men i en näst intill betonggjuten genre som EBM, är det trevligt att bli lite överraskad ibland.

På hela taget var årets Bodyfest-upplaga mycket lyckad. Lägstanivån bland artisterna var ovanligt hög. För första gången var det inget band som jag inte kände för att se, allt var av intresse och inget band utgjorde någon negativ överraskning. Om det förra året kändes lite tunt med folk i Nalens anrika lokaler så var det betydligt bättre detta år, och vikten av välfyllda lokaler under en sådan här folkfest kan inte underskattas. Även arrangörerna verkade ovanligt nöjda med evenemanget och ropade snabbt ut att det blir ett Bodyfest nästa år också. Det ser vi mycket fram emot!