Marnie (från Ladytron) gästade Stockholm och Debaser Strand för en solospelning den 12 maj.

Erik Uppenberg (rapport) och Jens Atterstrand (foto) rapporterar från kvällen.

OBS! Missa inte fotogalleriet nedanför rapporten!

Små detaljer gör Marnie bättre än Ladytron

Många är de popband som kämpar för att hålla låtstandarden på den svåra andra plattan och framåt. Ladytron, däremot, har gått från klarhet till klarhet på sina fem fullängdare. Om något så har den brittiska kvartetten snarare blivit bättre på sitt stilsäkra och lätt vemodiga elektroniska pophantverk med tiden.

Den 12 maj gästade Marnie för första gången Debaser Strand med ett nytt band, bestående av formgivaren Emer Tumilty (synth och körsång), Jonny Scott (synth, gitarr och körsång) och Pete (trummor).

Live har Ladytron däremot aldrig imponerat på mig. Ett trist och stelt band någonstans mittemellan Kraftwerk och shoegazeande indiepoppare som saboterar snarare än lyfter sitt material på scenen. Jag har faktiskt tyckt att de är så tråkiga att jag svurit att aldrig se en Ladytron-spelning igen.

Härom året solodebuterade orkesterns huvudvokalist Helen Marnie med ”Crystal World”. Formkurvan fortsatte om möjligt rakt upp genom taket på ett fullständigt lysande popalbum, där så gott som varje spår kunde plockats ut som singelsläpp.

Marnie fungerar klart bättre live än Ladytron. Det är en rad små detaljer som lyfter helheten. Marnie bjuder till mer än på en Ladytron-konsert. Hon rör sig mer och verkar ha roligare än när hon är en del av en tillkämpat stillastående kvartett. Fransprydd superhjältetrikå med tredubbel rosettkrans på huvudet hjälper också till att öka karisman.

Andra byggstenar är en suggestiv ljussättning och en intim klubbmiljö av lämpligt format. Många klagar på dåligt ljud, men det stör mig inte nämnvärt.

Och som grund finns låtmaterialets skönhet och styrka. Grandiosa låtbyggen som ”Hearts on Fire”, ”Laura” och ”Submariner” har redan på skiva långa instrumentala slutpartier, som här tillåts breda ut sig i all sin pompösa prakt. Av de bästa låtarna från ”Crystal World” är det bara sextiotalsgungiga ”Velvet Affair” jag saknar i setet.

Marnies ljudbild är snarlik Ladytrons. Det som skiljer är att de mer minimalistiska och rytmiska spåren som Ladytron brukar variera sina skivor med saknas.

Nu spelar hon förvisso en rad Ladytron-låtar också. De tidiga electroclashiga Ladytron-hitsen ”Playgirl” och ”Seventeen” är obligatoriska publikfriare som dock känns lätt banala jämte de sofistikerade drömpopbyggena från ”Crystal World”. Den mer sentida ”Destroy Everything You Touch” passar bättre i sammanhanget.

Marnie – engagerad på Ja-sidan för Skottlands självständighet – ger oss också en inlindad dos skotsk nationalism i form av senaste singeln ”Wolves”.

Efter drygt femton år av skivsläpp är Helen Marnie en electropop-veteran. Hennes solomaterial och dito spelning antyder dock att hennes karriär knappt har börjat. Med hopp om ytterligare storverk.

Setlist

• The Hunter
• We Are the Sea
• Playgirl (Ladytron)
• Sugarland
• Runaway (Ladytron)
• Laura
• Hearts on Fire
• Wolves
• Soft Power (Ladytron)
• Gold
• Seventeen (Ladytron)

Extranummer

• Submariner
• Destroy Everything You Touch (Ladytron)