Den maskerade succéduon Wulfband gästade tillsammans med The Operating Tracks Göta Källare i Stockholm den 27 mars.

Jens Atterstrand (foto) och Patrik Lark (text & foto) och  och  rapporterar från kvällen.

(English version below)

Wulfband har från ingenstans snabbt blivit EBM-scenens senaste hype. Deras vidareutveckling av old school-soundet, typ DAF och Nitzer Ebb, har fått ett överväldigande mottagande. Få vet emellertid vilka personerna bakom duon är. De antas vara svenskar eftersom de är kontrakterade till Progress Production och en av debutalbumets låtar (SMF) innehåller textstrofen ”Wir sind die Swedische Muttificker”. Deras officiella premiärspelning hölls också i Stockholm på Bodyfest 2014 den första november. Där bet de ifrån sig rätt rejält på lilla scenen och förhoppningarna var därför högt ställda inför fredagskvällens spelning på Göta Källare i Stockholm.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Förbandet The Operating Tracks är också en duo och utgörs av Calle Nilsson och Carolina Lindahl. De är också nystartade under 2014 och har sina rötter inom old school EBM. Men deras sound drar lite mer åt det Belgiska hållet. Att främsta förebilden torde vara The Klinik framgick tydligt, inte minst i låten ”1001”.  Bandet har liksom Wulfband ”världens största Depeche Mode-fan” till manager: Andreas Jismark. Men om The Operating Tracks lät som The Klinik så såg de på scenen mer ut som något i stil med Kraftwerk eller Laibach, i sina svarta uniformsliknande kläder. De stod som i givakt rakt igenom hela setet. Ibland lutade sig någon av dem fram mot mikrofonen för att bidra med några av de sparsamma vokala inslagen. Allt var väldigt stilistiskt stramt och minimalistiskt, både musiken och det sceniska uttrycket. Istället för en energisk och vokaliserande frontperson var det de tre bildskärmarna i bakgrunden som fick stå för mycket av uttrycket och känslan. Ett par låtar in i setet kom dock en tredje person in och spelade trummor och höjde energinivån ett par snäpp.

Men inget band slår Wulfband när det gäller energi. Efter en stunds paus, och i takt med att scenen fylldes med rök, steg förväntningarna i lokalen och trycket framme vid scenen ökade. Två maskerade silhuetter avtecknades vagt i det stora rökmolnet och plötsligt exploderade scenen i låten ”3, 2, 1, Nein”. Det är deras i mitt tycke klart bästa låt. En packe dynamit med smått genialiska baktakter och breaks som mitt i all aggressiv primitivism visar på stort kunnande i hantverket. Wulfbands låtar är i stort sett alla mellan två och tre minuter långa, precis som 70-talets snabba punklåtar, och det är precis just vad det är: industriell synthpunk. Tempot är nästan galet högt och den anonyme sångaren med den Cthulhu-inspirerade masken for runt på scenen som en muskulös Johnny Rotten på steroider. Bredvid stod trummisen i sin svarta bondagemask och försökte banka ner trummorna genom scengolvet. Chocköppningen fortsatte sedan med ”Jetzt”, en annan av bandets allra bästa låtar.

Röken låg tjock mest hela tiden och stroboskopen blixtrade så hårt och frekvent att min kamera inte ville samarbeta. Till slut stängde jag av autofokus och försökte fokusera manuellt, det gick sådär. Inte lätt att sikta in några skarpa konturer i den massiva röken, dessutom på ett synnerligen snabbrörligt mål, medan ögonen pepprades av epileptiska ljusblinkningar. Resultatet blev inte de bästa bilderna jag har tagit under en spelning, men de visar ändå hyggligt stämningen och energin som bjöds. Mot slutet av setet forcerade de med några starka kort i form av ”Gewalt” och ”Attentat” och jag kastade ett öga mot Gösta som i vanlig ordning stod längst fram i moshpits epicentrum. Gösta är inte vem som helst, utan den ende jag känner till som blivit namngiven i en EBM-låttitel: ”Du står i vägen Gösta!” av Geist. Så när jag såg Gösta hängandes dubbelvikt över kravallstaketet hyttandes med näven mot Cthulhus tentakler, insåg jag att det är precis så här EBM ska vara: hårt, svettigt och skitigt, med energin sprutandes ut över en extatisk publik. Wulfband kommer att lägga Tyskland under sina fötter när de spelar på Familientreffen i sommar, det är jag säker på. Det enda jag egentligen kan anmärka på i Wulfbands sound är att det låter lite torrt och sprött, aningen digitalt. Jag saknar de där riktigt feta analogbasarna som genren är så känd för. Det finns alltså lite att slipa på även för detta sensationsband.

En riktigt fin EBM-kväll kröntes sedan med en officiell efterfest på klubben Resurrected (Tech Noir) vid Mariatorget. Den var väl befolkad och det var idel glada miner efter detta mycket lyckade evenemang.

(English version below)

Wulfband have out of nowhere fast become the EBM scene’s latest hype. Their further development of the old-school EBM sound, like DAF and Nitzer Ebb, has received an overwhelming response. Few know, however, which the people behind the duo are. They are believed to be Swedes because they are signed to swedish Progress Production, and one of the debut album’s songs (SMF) contains the text line: “Wir sind die Swedische Muttificker”. Their official first gig was also held in Stockholm on Bodyfest 2014. They made quite an impression there on the small stage and expectations were therefore high before Friday night’s gig at Göta Källare in Stockholm.

But we should not jump the gun. The supporting band The Operating Tracks is also a duo, consisting of Calle Nilsson and Carolina Lindahl. They are also newly established in 2014 and has its roots in old school EBM. But their sound draws slightly towards the Belgian side of it. Their prime influence are obviously The Klinik, not least noticable in the song “1001“. Just like Wulfband they have “the world’s greatest Depeche Mode fan” for manager: Andreas Jismark. But if The Operating Tracks sounded very much like The Klinik their look on stage, in their black uniforms, were more like Kraftwerk or Laibach. They stood as if at attention throughout the entire set. Only sometimes one of them leaned toward the microphone to contribute with some of the sparse vocal elements. Everything was very stylistically austere and minimalistic, both the music and scenic expression. Instead of focusing on an energetic vocalist at the front, the three monitors in the background had a great deal in the over all sinister stage mood. A few songs into the set, however, came a third person in and played drums and raised the energy level a few snap.

But no band beats Wulfband when it comes to pure energy. After a short break, and as the scene was filled with smoke, expectations were arising and the pressure at the stage front increased. Two masked silhouettes were outlined vaguely in the big smoke cloud and suddenly the scene exploded in the song “3, 2, 1, Nein“. In my opinion by far their the best song. It’s a pack of dynamite with a somewhat ingenious back beat and breaks that midst of all the aggressive primitivism shows great skill in craftsmanship. Wulfband’s songs are almost all between two and three minutes long, like 70’s fast punk songs, and that’s exactly what it is: industrial synth-punk. The tempo is almost insane and anonymous singer with the Cthulhu-inspired mask moved around the stage like a muscular Johnny Rotten on steroids. Beside was the drummer in his black bondage mask and hitting hard to bang down the drums through the stage floor. The shock opening then continued with “Jetzt“, another of the band’s best songs, and accounted for a truly powerful start of the gig.

The smoke was continuously thick and the stroboscopes flashing so hard and frequently that my camera would not cooperate. Eventually I turned off the auto focus and tried to focus manually, not completely succesfull. It was not easy to target any sharp contours through the massive smoke, trying to capture a very fast moving target, while the eyes were peppered by epileptic light flashes. The result was not the best pictures I’ve taken during a gig, but they still show the mood and the amount of energy in the show.

Towards the end of the show they forced with some strong cards in form of “Gewalt” and “Attentat” and I cast an eye toward Gösta as usual, was standing in front of the moshpits epicenter. Gösta is not just anybody, but the only one I know of who have been named in an EBM song title: “Du står ivägen Gösta!” (You are standing in the way Gösta!) by Geist. So when I saw him hanging folded over the riot fence shaking his fist against the Cthulhu tentacles, I realized that this is exactly how EBM should be: hard, sweaty and dirty, with energy spraying out on an ecstatic audience.

I’m sure Wulfband will put Germany under their feet when they play at Familientreffen this summer. The only thing I can complain about in the Wulfband sound is that it sounds a bit dry and brittle, kind of digital. I miss those really fat analog basses that the genre is so famous for. Thus, there is little to hone in on even for this sensational band.

A really nice EBM evening was then crowned with an official after party at the club Resurrected (Tech Noir) at Mariatorget. It was well populated and there was nothing but happy faces after this very successful event.