Format: (Album) CD, Digital

Skivbolag: Scanner (Dark Dimensions Label Group)

Releasedatum: 27 mars 2015

Genre: Electro, EBM

Bandmedlemmar: Mika Rossi, Jesper Nilsson, Anders Olsson

Land: Sverige

Recensent: Carolina Lindahl

(English version below)

Lång väg till den rumsrena homagen

Året är 1906, och hösten har precis dragit in över Köpenick. Skomakaren Wilhelm Voigt har skaffat sig en preussisk kaptensuniform och lurat med sig några soldater som hjälper honom att arrestera stadens borgmästare och polischef. Därefter kan han stjäla stadskassan på 4000 mark och fly som en rik man. Voigt lyckades ikläda sig någon annans uniform, ja, bära någon annans attribut, och därigenom göra succé. En av världshistoriens mästerbedragare.

Några som däremot inte skulle ha lämnat rådhuset med stadskassan är Kristianstadbandet Autodafeh. De har försökt kränga på sig både Front 242s och Nitzer Ebbs praktfulla paraddräkter, men uniformerna sitter illa och går inte ens att knäppa över bringan. Här är inget maktövertagande aktuellt. En Autodafisk rådhuskupp skulle urarta till en Benny Hill-version av köpenickiaden. Jag ser framför mig hur Autodafeh närmar sig rådhusbyggnaden, men får syn på en bayersk äppelkaka som står och svalnar på ett fönsterbräde. Plötsligt är den mer intressant än de 4000 markerna. Någon bränner sig på den fortfarande kokande äppelfyllningen, någon annan druttar på ändan, och innan de vet ordet av har polisen dykt upp med en piketbuss som kör dem till häktet. En räd som knappast skulle kittla Carl Zuckmayers intresse. Det här scenariot är nog snarare lämpat för buskisscenen.

Nej, Autodafehs nya album, “Digital Citizens”, förleder ingen. Autodafeh, som består av Mika Rossi, Jesper Nilsson och Anders Olsson, är kända för att med sin musik hylla både Nitzer Ebb och Front 242s sound. Nitzer-influensen är särskilt påtaglig i låten “Love, Hate and Pain” från albumet “Identity Unknown” (2010). Men var går egentligen gränsen mellan tribut och ren imitation? Om det finns någon sådan gräns har nog Autodafeh klampat förbi den för länge sedan. I det här albumet är 242-pastischen genomgående. “Digital Citizens” innehåller till och med en cover på Front 242-låten “No Shuffle”. Den är i min mening albumets starkaste låt. Tyvärr är den endast en tafflig version av de belgiska bodymästarnas original. Front 242s vackra ljuddräkt går nämligen inte att återskapa med PC och mjukvarusynthar. En paraduniform ska knäppas med guldknappar, och inte med kardborrband.

Introt till låten “Feeding the Flames” inger ett visst mått av hopp. Kanske händer äntligen något oväntat? Eurodance-introt lurar en att Mika Rossi ska brista ut i 90-talsklassikern ”No no, no no no no, no no no no, no no there’s no limit!”. En förhoppning som snabbt blir till en besvikelse. Introt går över i samma ettriga, svengelska sång som återfinns i de övriga tolv låtarna. Vid den näst sista låten, “Carpe Diem”, har jag fått nog. Det här är en skymf. Både mot hörselsinnet, och mot Autodafehs främsta inspirationskälla – Front 242. Låtens namn, “Carpe Diem”, understryker albumets grad av ooriginalitet ytterligare. Det är både tafatt och fantasilöst.

Albumet ger en känsla av en ofärdig, hemmasnickrad demo. Lösryckta ljud som har bökats ihop i datorn. Material som är tänkt att produceras och snyggas till. Det är ofullgånget och saknar känsla och finess. Uniformen har trådar som hänger, slipsen är oknuten och axelklaffarna är ditlimmade. Autodafeh är inga kaptener, och det märks långt innan de ens nått fram till stadsporten.

Vi må vara digitala medborgare, men ännu har vi inte kommit så långt att man kan tillverka kvalitets-EBM med hjälp av färdiga mallar i ett datorprogram. Särskilt inte när man med sagda program bara försöker låta som någon annan. Det här är billig efterbildningsbody. “Digital Citizens” bekräftar det faktum att Autodafehs stilhärmande manér har lång väg till den rumsrena homagen.

Tracklist

01. Game Of Life (03:54)
02. Feeding The Flames (04:07)
03. Conflict (04:13)
04. Digital Citizens (04:12)
05. Legacy (04:42)
06. Fatamorgana (03:28)
07. No Future (04:28)
08. Information Society (03:45)
09. No Shuffle (03:46)
10. Ready To Go (03:52)
11. High On Pain (03:43)
12. Carpe Diem (03:44)
13. Set Me Free (03:18)

(English version below)

Still far from the honest homage

The year is 1906, and fall has just swept in over Köpenick. The shoemaker Wilhelm Voigt is wearing a Prussian captain’s uniform and and has recruited some soldiers who helps him arrest the city’s mayor and police chief. Then he manages stealing the town treasure of 4000 mark, and flee like a rich man. Voigt managed to dress in someone else’s uniform, yes, wear someone else’s attributes, and thereby making success. One of history’s master deceivers.

A group of people who wouldn’t have left the town hall with the treasury is the Swedish band Autodafeh. They have tried to wear both Front 242’s and Nitzer Ebb’s exquisite parade uniforms, but the uniforms are ill fitted and don’t even close around the belly. They are not properly equipped for a takeover. An Autodafish town hall raid would turn into a Benny Hill version of the ”Köpenickiad”. I imagine how Autodafeh approaches the town hall building, but spots a freshly baked Bavarian apple cake standing on a window sill. Suddenly, the cake is more interesting than the 4000 coins. Someone burns their tongue on the still boiling apple filling, another one slips and falls to the ground, and before they know it the police turns up with a picket bus that drives them to jail. A scene that would hardly tickle Carl Zuckmayers fancy. This scenario is probably more suited for a slapstick scene.

No, Autodafeh’s new album, “Digital Citizens”, fools noone. Autodafeh constitutes of Mika Rossi, Jesper Nilsson and Anders Olsson, and they’re known for copying both Nitzer Ebb and Front 242’s sound. The Nitzer-influence is particularly evident in the song “Love, Hate and Pain” from the album “Identity Unknown” (2010). But where do we draw the line between tribute and pure imitation? If there is such a line Autodafeh surely has stomped past it long ago. In this album, the 242-pastiche is obvious. “Digital Citizens” even includes a cover of Front 242’s “No Shuffle”. It is in my opinion the album’s strongest track. Unfortunately, it is only a clumsy version of the Belgian EBM-master’s original. Front 242’s beautiful soundpalette is impossible to recreate with PC and software synths. A parade uniform should be knotted with gold buttons, and not with velcro. The intro to the song “Feeding the Flames” lights a ray of hope. Perhaps will something unexpected happen? The eurodance-intro leads me to believe that Mika Rossi will burst out into the 90’s classic “No no, no no no no, no no no no, no no there’s no limit!”. A hope that quickly turns into disappointment.

The intro opens for the same aggravated, swenglish song found in the remaining twelve tracks. At the penultimate song, “Carpe Diem”, I’ve had enough. This is an outrage. Both to the sense of hearing, and to Autodafeh’s main source of inspiration – Front 242. The song’s name, “Carpe Diem” emphasizes the album’s degree of unoriginality further. It is both awkward and unimaginative.

The album gives a feeling of an unfinished, home made demo tape. Fragmented sounds that have been slushed together in the computer. Material that is supposed to be produced and cleaned up. It is incomplete and lacks feeling and finesse. The uniform has threads hanging, the tie is untied and the shoulder flaps are glued on. Autodafeh are no captains, and that is clear long before they’ve even reached the city gate. We may be digital citizens, but we have not yet come so far that you can produce quality EBM using pre-made templates in a computer program. Especially when you’re only using this program to sound like someone else. This is cheap imitation body. “Digital Citizens” confirms the fact that Autodafeh’s copycat manner is still far from the honest homage.