| Sturm Café – “Europa!”Elektroskull.com

Subscribe via: RSS

Categorized | Recension

Tags : Der Löwe ist Zurück, Europa!, Gustav Jansson, Ich habe eine Ansicht, Jonatan Löfstedt, Koka Kola Freiheit, Scheissnormal, Schön und Elegant, So Seelisch So Schön, Stark, Sturm Café

Sturm Café – “Europa!”

Posted on 24 March 2015

Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Sturm Café Records (eget)
Releasedatum: Mars 2015
Genre: EBM
Bandmedlemmar: Jonatan Löfstedt, Gustav Jansson
Land: Sverige
Recensent: Carolina Lindahl

Kött och potatis-EBM för den hungrige

Tio år efter släppet av sitt debutalbum “So Seelisch, So Schön” (2005) kommer äntligen Sturm Cafés andra fullängdsalbum – “Europa”. Debutalbumet har spelats flitigt såväl på svenska bodygolv som mitt flickrum, och det gläder mig att Gävleduon har lyckats värpa nytt material.

Sturm Café, som utgörs av Jonatan Löfstedt och Gustav Jansson, går att sortera in i samma kategori som Spark!, EkoBrottsMyndigheten och Kropp. Kategorin jag tänker på är förstås svensk, festlig fulsynth. Det här är kött och potatis-EBM för den hungrige. Det är rättframt, opretentiöst och medryckande. Receptet för Sturm Cafés husmansbody är egentligen enkelt. Dumglättiga melodier vilar på en fläskig basgångsbädd och garneras med häftiga samplingar och tyska floskeltexter som sjungs med svensk brytning. Råvaror vilka man köper på synthmusikens motsvarighet till City Gross, snarare än Östermalmshallen. Det är varken fint eller elegant, men man blir mätt och glad.

Albumet innehåller 14 låtar. Två av dessa, “Der Löwe ist Zurück” och “Koka Kola Freiheit”, släpptes redan för fem år sedan. Teman som genomsyrar albumets låttexter är krigshistoria, politik och samhällskritik. Sturm Café är sin musikaliska stil trogen, men trots det blir det inte tråkigt. De må använda sig av enkla ingredienser, men de vet precis hur de ska kombinera dem för att det ska bli något nytt och spännande av det.

Låtarna “Ich habe eine Ansicht”, “Stark, Schön und Elegant” och “Scheissnormal” är omedelbara klassiker. Det är omöjligt att inte ryckas med och glatt sjunga ”Scheissnormal, ich bin so scheissnormal, ich bin ein scheissnormaler Jugend!”. Att lyssna på Sturm Café och gilla det är som att runka. Det är trevligt, kul och härligt. Men efteråt kommer skammen, skulden och insikten om vilken billig underhållning det är man befattar sig med. Det är fult och ovärdigt. Kanske bestämmer man sig för att hädanefter sova med händerna på täcket och bara lyssna på Jean-Michel Jarre och The Knife. Men likt förbannat är man där och fumlar igen dagen efter. Sturm Cafés musik har helt enkelt en dragningskraft likt en pubertetsstinn manslem. Ett guilty pleasure.

Det enda som sticker ut som direkt negativt i den här kakburken av syndigt smaskiga trudelutter är låten “Feuer und Eisen”. I den har de försökt skapa ett hårt och minimalistiskt sound, med nyckelord som mässas genom hela låten på ett nitzerebbesque sätt. Tyvärr känns det onaturligt, rått och ofärdigt. Rentav döbakt. Döbakt dödvikt. Som att någon har tryckt ner en ogräddad kanelbulle i gottekakburken. “Feuer und Eisen” orsakar ett missljud i den annars utmärkta hitkavalkaden. Kanske hade albumet klarat sig bättre utan det spåret.

Sammanfattningsvis kan jag bara gratulera Sturm Café till ett starkt, nytt album, och gratulera synth-klubbscenen som nu har några nya dängor att riva av på dansgolven. Många år har gått sedan jag hörde Sturm Café för första gången, och det är med lättnad i hjärtat jag kan konstatera att deras musik fortfarande är både stark, schön och inte det minsta elegant.

7/10 MYCKET BRA!