Storslagen föreställning uppväger daterad samtidskritik

Laibach är tillbaka i Sverige för sin andra vända med Spectre-turnén. En turné som visar att dessa veteraner, till skillnad från många andra band med tre årtionden på nacken, fortfarande utvecklas och har något att säga. Om än lite för sent.

Patrik Lark (foto) och Erik Uppenberg (text) rapporterar från Debaser Medis den 14 mars

För ett drygt år sedan släppte Laibach ”Spectre”, deras första album med originalmaterial sedan ”Volk” (2006). Det är en soundmässigt spretig men låtmässigt stark skiva, som jag tycker stått sig musikaliskt och vuxit sedan den släpptes.

Innehållet, däremot, är en annan femma. Laibach referererade till eurokrisen samt hyllade Edward Snowden och Occupy-rörelsen, och var därmed för första gången någorlunda tydliga med var de själva stod politiskt. Men det som kan tyckas kraftfullt för stunden riskerar att försvaga Laibachs 35-åriga konstbygge på sikt, och att vara så detaljspecifik gör dessutom att texterna åldras snabbt.

Att göra ett album vart åttonde år är inte direkt som att leverera dagsaktuell satir eller skriva krönikor. En skiva måste hålla längre än så, och ”Spectres” teman kändes lätt daterade redan när skivan släpptes.

Sedan dess har mycket hänt i världen, vilket delvis ställer Laibachs beska samtidskommentarer i en ny dager. Invasionen på Krim, den så kallade Islamiska Statens exempellöst barbariska terror i Mellanöstern, Boko Harams folkmord i Nigeria, attacken mot Charlie Hebdo i Paris. Detta är bara de mest namnkunniga exemplen i en nedåtgående spiral för vår civilisation som torde överträffa det cyniska Laibachs allra våtaste mardrömmar.

En av de snyggaste textraderna från den mäktiga låten ”Eurovision” lyder: ”In the abscense of war, we are questioning peace / In the abscence of God, we all pray to police”. Men problemet för Laibach är ju att detta inte är relevant längre. Frånvaron av krig och frånvaron av fanatisk gudstro är inte direkt vad som präglar världen våren 2015.

Det senaste årets händelser har gjort att det i stället är spår från tidigare Laibach-skivor som känns mer relevanta för tidsandan. ”Kapital” (1992), ”NATO” (1994), ”Jesus Christ Superstars” (1996) och ”WAT” (vilket kan utläsas ”War against terrorism”, även om den officiella Laibach-betydelsen är ”We are Time”) från 2003.

Och, givetvis, mästerverket ”Volk” (2006), med dess illvilliga omtolkningar av nationalsånger. Där få en rad imperialistiska stormakters självbild och ambitioner varsin kirurgiskt exakt dolkstöt i den nationella självkänslan, exakt där det gör som ondast när Laibach vrider om kniven.

Det är en omarbetad version av ”Spectre”-turnén som når Debaser Medis denna ljumma marskväll. Jag tror inte att det har med det ovan sagda att göra, av ovan nämnda album är det bara ”WAT” som är företrätt i livesetet. Men material har bytts ut och stuvats om sedan jag rapporterade från konserten på Volksbühne i Berlin för ett knappt år sedan.

Laibach, frontade av Milan Fras och Mina Špiler, är förmodligen omedvetna om att den svenska schlagerfinalen avhålls just denna kväll. Hursomhelst har de plockat bort den inledande Eurovisions-signaturen som var en lika ironisk som effektiv startsignatur tidigare under turnén.

Nu startar spelningen i stället med deras färska tolkning av Edvard Griegs ofullbordade opera ”Olav Tryggvason”, om den vikingatida norske kungen som dog vid slaget i Svolder år 1000. Det är en angenäm överraskning för mig, en vacker och suggestiv inledning med runinspirerade texter och ett CAD-animerat vikingaskepp som sakta uppenbarar sig i bakprojektionen.

Jag hör flera i publiken som säger att det låter som Enya, och det är inte avsett som beröm. Jag vill dock invända att Enya har ett förflutet innan hon blev stor bland konsumentgruppen som även lyssnar på skivor med valsång – hennes första soloskiva  ”The Celts” är inte så cheesy och den ligger nära den forntida nationalromantik som Laibach är ute efter här.

Efter denna inledning följer en något nedkortad och omstrukturerad version av den show vi fick oss till livs förra våren. När jag tittar på spellistor från tidigare konserter, så ser jag att de numera varierar rätt rejält mellan spelningarna.

Ur den synvinkeln så lämnar Laibach allt mer sitt traditionella temakoncept. Under en Laibach-turné spelar de vanligen hela det aktuella albumet, låt för låt, i exakt samma ordning som på skivan. Därefter en paus, och ett antal andra låtar – som inte nödvändigtvis är de förväntade hitsen. Förra våren tog de det för Laibach radikala greppet att kasta om låtordningen från ”Spectre”, och nu kommer pausen mitt i ”Spectre”-setet.

Från den lugna inledningen varierar de tempot för att gradvis leverera en allt mer intensiv upplevelse, med minst tre crescendon. Det första är ”Resistance is Futile” precis före pausen, en låt som i denna version avslutas med ett ekande och hotfullt krigslarm som, till skillnad från de partier på ”Spectre” jag nämnt, passar tidsandan i världen obehagligt väl.

Det andra är ”Bossanova”. Det är ett ganska tråkigt albumspår som live når ett extremt tryck som sista ordinarie nummer. Det tredje är det publikfriande sista extranumret ”Geburt einer Nation”.

Bob Dylans ”Ballad of A Thin Man” har nu bytts mot nya covers, som”Each Man Kills the Thing He Loves” med text av Oscar Wilde – ett finstämt försök som dock är ett av kvällens svagare ögonblick. Värt att notera är att ”Live is Life” framförs i sin långsamma, heltyska version ”Leben heißt Leben”, och inte den version som var en hit under namnet ”Opus Dei”.

”Wir sind Zeitlos – und du bist tod!”, mässar Laibach i ”Das Spiel ist aus” (som tyvärr inte spelas denna afton). Två fel: riktigt så tidlösa är de alltså inte just nu, och dessbättre fyller de publiken med kraft snarare än suger livet ur oss. Förutom mina konceptuella invändningar är konserten en storslagen upplevelse. Laibach må ha slipat av vissa av sina mer provocerande kanter, men är fortfarande inte, vägrar vara, ett vanligt popband på scenen.

Från skir skönsång i ”Koran” via käck kampglädje i ”The Whistleblowers”, till den storslagna undergångsvisionen ”B Mashina”: Det är en njutning att se hur skickligt de i stort och smått bygger sitt ”Gesamtkunstwerk” i Wagners anda. Deras skivor är temaalbum som ska ses som helhet snarare än en samling låtar. Och live levererar Laibach snarare föreställningar än spelningar, där bilderna, ljussättningen och dramaturgin är lika viktiga som musiken.