Den 12 februari tonade Visage-frontmannen Steve Strange en sista gång ner till grått när han avled av en hjärtattack i Sharm el-Sheikh i Egypten, blott 55 år gammal. Detta efter många år av tungt missbruk.
Stilikonen, som var en av pionjärerna inom new romantic-kulturen, är saknad av många. Så sent som i oktober förra året stod livs levande och spelglad på Nalen Klubbs scen i Stockholm (bild).
Nedan följer ett antal hyllningar från några av scenens inhemska profiler.
“Steve Strange förändrade allt i mitt tonårsliv på 80-talet. Eddie och jag ville också vara New Romantics (det gick sådär). När jag tittar på bilder på Steve Strange och the Blitz Kids idag tycker jag fortfarande att de är så coola. Posörer, coola outsiders. Steve Strange har för alltid satt ett avtryck i pophistorien.”
– Marina Schiptjenko (Gallerist och synthikon känd från Page, Vacuum, BWO och Julian & Marina)
“En trendsättare, ikon och popstjärna är död i förtid. Det är sorgligt. Utan androgyna och provokativa popstjärnor som Steve Strange hade den musikvärlden jag älskar aldrig blivit till den det lyckligtvis är, vare sig den kommersiella eller alternativa scenen.”
– Andreas Jismark (Arrangör & promoter känd från The April Tears och Lip Service)
“Sitter på en pub i Soho och skriver detta. Ett stenkast från Dean Street 69, där Steve Strange startade New Romantic-vågen med sin klubb Billy’s och sina anhängare i Blitz Kidz i slutet av sjuttiotalet. Steve Strange var en mycket modig, kreativ själ. Han har lyckats göra historiska avtryck med både sin musik, sin syn på mode och sitt unika sätt att föra en hel musikgeneration från punken till den nya, färgstarka, egensinniga vågen av New Romantic. Hans värv går aldrig att överskatta. Steve Strange gjorde exakt vad som föll honom in. Ville han rida in på en kamel till ett vernissage gjorde han det. Ville han blocka Mick Jagger från sin klubb för att Mick inte varit tillräckligt välklädd gjorde han det. Jag hade äran att få träffa Steve och prata länge med honom. Till och med få prova en av hans berömda hattar. Han var en oerhört karismatisk och verbal person. Han lät aldrig någon hindra honom från att säga och göra exakt det han tyckte om och ville. Även om priset han fick betala för sin egensinnighet ibland var högt. Steve Strange är en av den elektroniska popmusikens viktigaste förgrundsfigurer, en sann hjälte. Han lämnar efter sig ett odödligt arv i Visage och med sin unika, välkopierade estetik. Jag sörjer hans bortgång djupt. Steve Strange är en oerhört saknad konstnär och artist.”
– Karin Bolin Derne (skribent och synthprofil, känd från Alison)
“Hyllningskörerna har till sist varit massiva och till och med gamle vännen och trätobrodern Rusty Egan har krupit till korset. I sin pod säger han; att han älskade Steve Strange och att de hade ett fantastiskt årtionde tillsammans. Den talangfulle revolutionären Steve Strange var en punkare som växte upp i ett fattigt Wales med ganska få möjligheter men som ständigt verkade vara på rätt ställe. 1978 skapade han grunderna till Visage, bandet som under de kommande åren skulle skapa ett sound som var både banbrytande och spännande. De fick ett pärlband av hits baserade i en påfallande drömsk värld som beskrevs i de banbrytande videorna. I bakgrunden fanns den talangfulle Midge Ure med som låtskrivare men tyvärr föll allting samman för bandet under några dramatiska år. Människor som lever lite för fort kan fördärva fundamenten för deras livsluft.
Själv satt jag på mitt pojkrum och spelade The best of Visage runt 1984; det var inte bara den syntmusik som jag gillade utan här fanns också stråkar, pumpande basgångar och rester av soul och funk. Musikens kärna var ett gammalt sound inbakat i det nyaste av alla. Steve Strange var en dynamo, han höll igång Blitz klubb i London samtidigt som han turnerade och gjorde promotion i Europa. Det var en omänsklig arbetsbörda och drogerna blev hans vän under många år. Det var en falsk vän. Det skulle lätt kunna varit så att Steve hade dött i någon knarköverdos men mot alla odds överlevde han det tunga knarkandet och efter många vändor på behandlingshem så kom han ut, drogfri men skadad för livet.
2012 fick jag höra något konstigt, Visage bandet jag växt upp med skulle göra comeback. Det blev faktiskt en comeback som levde upp till new romantic erans sanna anda i och med sista plattan Hearts and knives. De fräcka basgångarna och svepande filterljuden fanns där än och återigen kunde man faktiskt tala om musik från en annan tid i en ny tid! På Valand i Göteborg så fick en vuxen man se sin största ungdomsidol spela hitsen han växt upp med; Fade to grey, Pleasure boys och The Anvil. Steve var en stökig ung man från Wales men med en brinnande flamma och förmåga att med sin charm och ödmjuka stil öppna dörrar och skapa kontakter. För att en musikstil ska näras behövs mer än musiker och Steve satte tonen för 80-talet i David Bowies Ashes to ashes video där han var konstnärligt ansvarig. Han var ambassadören för New romantic och den levnadsglada klubbkulturen i London vars centrum var den lilla men tongivande Blitz klubb. Klubbens måtto var att det gällde att se personligast och galnast ut modet inspirerades nog främst av 1700-talets extravagans när det gällde utsvängda kragar och krås. Blitz klubbs kärna bestod av arbetarklass ungdomar som spökade ut sig för att överleva den grå vardagen i det fattiga London.
Man skulle kunna säga att drömmen var så mycket större än budgeten. Steve Strange var den som personifierade drömmen om det ljuva livet där ingenting var omöjligt och flykten från den grå vardagen. Tack för musiken Steve. Du är död men drömmen om new romantic lever vidare.”
– Alexander Elofsson (Klubbarrangör och DJ, Neostalgia Malmö)
“Någon gång sent 90tal står jag och spelar under en Romo Night kväll. Kommer fram en yngre kille som var på dåligt humör. Han sa, det här är första gången jag är här och trodde ni skulle spela gamla fina grejer och så spelar du sånt här nytt. Jag visade upp omslaget till Pleasure Boys 12″ och pekade på årtalet 1982. Säger det mesta hur bra hans musik har stått sig. En hommage till Steve Strange på mitt dansgolv nästa helg. Visage kommer alltid finnas med på mitt livs soundtrack.”
– Tobbe Lander (Klubbarrangör och DJ, Romo Night)
“Vid sidan av Adam Ant var Steve Strange den person som gjorde störst intryck på mig imagemässigt under tonåren. ”Fade to Grey” lämnade ett minst lika stort avtryck som Depeche Modes ”Enjoy the Silence” och The Missions ”Butterfly on a Wheel” tillsammans. Därför kändes det oerhört stort när vi fick äran att öppna upp för Visage med Lowe på Slimelight i London 2005. Vi delade lägenhet i några dagar och jag minns särskilt Steves cravings för glass och hans personliga påhopp (som inte sällan följdes upp av en blinkning och ett kärleksfullt leende). Steve Strange var en stor inspirationskälla och kreativ kraft! Mina tankar går särskilt till hans familj samt våra gemensamma vänner i Rosie, Sandrine och Steven.”
– Leo Josefsson (Artist och producent känd från Lowe, Statemachine och som regissör under namnet LMDL/Le Monde de Leo)
