Rome-frontmannen Jérôme Reuter gästade för första gången Sverige under helgen och levererade spelningar i både Göteborg och Stockholm.
Vår nyrekryterade skribent Carolina Lindahl lämnar följande rapport från lördagens spelning på Landet utanför Stockholm.
In der Beschränkung zeigt sich erst der Meister (Först i begränsningen visar sig mästaren) skrev Johan Wolfgang von Goethe i sin dikt Natur und Kunst år 1800. Dikten må vara gammal, men budskapet är fortfarande aktuellt och i hög grad applicerbart. Särskilt när man har fått uppleva ett liveframträdande av Jérôme Reuter.
I fredags (20 februari) gav det luxemburgiska neofolk/martial-industrialbandet Rome sin första officiella spelning i Sverige. Romes musik kan beskrivas som storslagen, ofta med inslag av marschtrummor, fioler och stämsång. För att framföra detta slag av musik brukar frontmannen Jérôme Reuter ha med sig Patrick Kleinbauer (bas), Tom Luciani (keyboard) och Laurent Fuchs (trummor) på scen. Den här gången kom han dock för att göra en soloshow på Landet vid Telefonplan. Jag tvivlade till en början på hans förmåga att leverera musikens pampighet själv. Men så fort hans röst och gitarrspel fyllde rummet försvann tvivlet. Med enkla medel lyckades han förmedla allt vad Rome är. Det är kraftfullt, vemodigt och, framför allt, mycket vackert.
Rome har sedan släppet av sitt första album, Nera (2006), lyckats generera en liten men mycket hängiven skara fans. Flera stod och blundade under konserten, och vissa grät. Deras reaktion var fullt rimlig. Det är lätt att bli drabbad av Romes musik. Under den hjärtskärande sorgsna Querkraft från albumet Confessions d’un Voleur d’Ames (2007) och den melankoliska Les Isles Noires från Nos Chants Perdus (2010) var det svårt att hålla tårarna tillbaka.
Ytterligare höjdpunkter under spelningen var den medryckande låten One Fire från det senaste albumet A Passage to Rhodesia (2014), den tunga Die Nelke från Masse Mensch Material (2008) och ”hitlåten” – To Die Among Strangers från Flowers From Exile (2009). Flera av låtarna hade modifierats lite lätt för att bättre passa en akustisk soloshow. Men vissa av Rome mer minimalistiska låtar, som till exempel In Cruel Fire från Die Aesthetik der Herrschaftsfreiheit (2011), kunde framföras i sin helhet.
Jérôme ser inte mycket ut för världen. Han är en stabbig, skallig, skäggig och glasögd man som sitter kutryggigt med en gitarr i knät. Ändå lyckas han hänföra publiken, ja, förhäxa oss med sin mörka, tonsäkra sång och starka närvaro. Han behöver inte bry sig om image eller paketering, det här är större än så.
Den underdimensionerade lokalen var kvällens enda minus. När Landets dörrar öppnade var det många som hängde på låset, och inom 45 minuter var lokalen helt fylld. Det blev mycket varmt och trångt där inne, och flera besvikna besökare blev nekade inträde på grund av platsbrist.
Konserten avslutades med den (förhållandevis) trallvänliga låten Swords to rust – Hearts to dust från albumet Flowers From Exile (2009). Den varma och svettiga publiken stämde upp i allsång, och trots låtens dystra budskap var det omöjligt att uppleva något annat än välbehag. I en begränsande lokal, med begränsade medel, gav han oss en mästerlig uppvisning i musikalisk intimitet.
