Format: (Album) CD, Digital

Skivbolag: Space Race Records

Releasedatum: 7 november 2014

Genre: Electro, EBM

Bandmedlemmar: Oliver Spring, René Ebner, Thomas Kowalzik

Land: Tyskland/Schweitz

Recensent: Patrik Lark

(English version below)

Strålande produktion men utan verklig hit-potential

Nine Seconds debutskiva ”Poladroids” var aningen splittrad mellan rena synthpoplåtar och låtar av mer industriell EBM-karaktär. Sound och produktion var dock av yppersta klass och lovade gott inför framtida släpp. Inför den andra fullängdaren var den stora frågan om albumet skulle dra åt synthpop eller åt EBM-hållet?

Mina förhoppningar om att den mest blippiga och hurtfriska synthpopen skulle vara bortskalad infrias faktiskt helt och hållet. Nine Seconds har valt att satsa på sin mörkare och mer allvarsamma sida, vilket känns logiskt då sångaren Oliver Spring (Sleepwalk/tEaR!dOwN/Nerve Conflict) har en hård och typiskt industriell röst. Att man dessutom har lagt in en cover på Front 242:s ”No Shuffle” visar tydligt ställningstagandet. På debuten hade man en istället en cover på Trans-X:s gamla plipp-ploppande schlagerdänga “Living On Video”, som jämförelse. Tyvärr låter ”No Shuffle” som något Front 242 själva skulle ha uppdaterat, Nine Seconds försöker inte tillföra något utan har bara fräschat upp soundet lite.

Sett till helheten känns det som att Nine Seconds nu har hittat sitt sound och sin nisch. Det är i grunden en melodiös EBM med tydliga inslag av synthpop och ibland även lite techno. Ljudbilden är ren och odistad, varm till karaktären med feta analogljud, men inte så minimalistisk. De många lagren av elektroniska ljud med mycket effekter skapar stundtals atmosfäriska mattor. Ibland tycker jag nog att det blir lite för mycket mattor med onödigt mycket effekter. Då Nine Seconds så tydligt riktar sig emot dansgolvet, tror jag att de skulle tjäna på att skala av ljudmattan lite för att få mer fokus på rytmen. Viktigast är dock att de lyfter låtskrivandet till en högre nivå.

Trots de uppenbara kvaliteterna så saknar jag några låtar som verkligen sticker ut med bra melodier eller någon form av hook som fastnar. Bästa refrängmelodin hittar man i ”Antistar Machinery” men det bästa groovet har Cryo åstadkommit i sin remixade version av ”Waiting for the Last Kiss” som är som en helt annan låt jämfört med originalet. Cryo-versionen är lite av en skitigare och mer minimalistisk clubversion. Även Mind.In.A.Box har gjort en mäktig remix av ”Attractive Lies” som blivit ett atmosfäriskt och produktionstekniskt mästerverk som bäst gör sig i ett par hörlurar. Leaether Strips version av ”Antistar Machinery” skalar bort det mesta av både melodi och produktion, kvar blir bara en platt stampande bas, och som vanligt när det gäller Leaether Strip, alldeles för mycket distorsion på det mesta, särskilt sången.

Nine Seconds är ändå på rätt spår och har det mesta som krävs och det fattas bara starkare låtmaterial för att det ska lyfta. Kanske hade jag lite för stora förhoppningar på den här skivan efter den löftesrika debuten. Men jag fortsätter hålla dem under bevakning med förhoppning om att de ska få till det riktigt ordentligt på nästa album.

Bästa låtar: Antistar Machinery, Attractive Lies, No Shut Eye

Tracklist

01. Attractive Lies (03:46)
02. Antistar Machinery (04:36)
03. Borderland (2nd Attempt) (04:46)
04. Pompeii (04:49)
05. Waiting For The Last Kiss (04:07)
06. Malfunction 09 (02:17)
07. The Forgotten Man (04:13)
08. No Shut Eye ( Fight Back mix ) (04:37)
09. No Shuffle (03:51)
10. Planet On Fire (05:52)
11. Waiting For The Last Kiss ( Nine Seconds vs Cryo – Club Mix ) (05:49)
12. Attractive Lies ( Nine Seconds vs Mind.In.A.Box) (05:46)
13. Antistar Machinery ( Nine Seconds vs Leaether Strip) (05:16)

(English version below)

Great production skills but lacks serious hit potential

Nine Seconds debut album “Poladroids” was somewhat torn between pure synthpop songs and songs of more industrial EBM character. Sound and production, however, was of the highest class and promised well for the future release. Prior to the second full-length album was the big issue of the album would go in the synthpop or the EBM direction?

My hopes that the most bleeps’n’bloopsy synthpop would have been peeled away materialized in fact altogether. Nine Seconds has chosen to invest in its darker and more serious side, which seems logical since the singer Oliver Spring (Sleepwalk/tEaR!dOwN/Nerve Conflict) has that hard and typical industrial voice. The fact that they also have added a cover of Front 242‘s “No Shuffle” clearly points out the choosen direction. On the debut album they instead had a cover of Trans-X‘s old catchy pop tune “Living on Video,” for comparison. Unfortunately “No Shuffle” sounds like something Front 242 themselves have updated, Nine Seconds haven’t tried to bring anything new out of it, they’ve just revamped the sound a bit.

Looking at the big picture, it feels like Nine Seconds have now found their sound and niche. It is basically a melodic EBM with clear elements of synthpop and sometimes even a little bit of techno. The soundstage is clean and undistorted, warm character with fat analog sound, but not so minimalistic. The many layers of electronic sounds treated with lots of effects creates at times larger atmospheric soundscapes. Sometimes I feel that there is too much pads with unnecessary effects going on. While Nine Seconds are so clearly directed against the dance floor, I think they would benefit from peeling of some of the pad-building sounds to get more focus on the rhythm. More importantly though is to take the song writing to a higher level.

Despite the obvious qualities I miss some songs that really stands out with good melodies or some kind of hook that really sticks. Best chorus melody can be found in the “Antistar Machinery” but the best groove are accomplished by Cryo in their remixed version of “Waiting for the Last Kiss“, which is like a completely different song to the original. The Cryo-version is like a dirtier and more minimalistic club version. Also Mind.In.A.Box has made a powerful remix of “Attractive Lies” which turned out very atmospheric and in terms of production a true masterpiece that best comes out in headphones. Leaether Strip’s version of “Antistar Machinery” peels away most of both melody and sound production, leaving only a flat stomping base, and as usual with Leaether Strip, far too much distortion on most things, especially the vocals.

Nine Seconds are pretty much right on track and all that are missing for it to take off are stronger song material. Maybe I had too great expectations on this album after their promising debut. But I will continue to keep track of them with the hope that they’ll get all in on the next album.

Best songs: “Antistar Machinery“, “Attractive Lies“, “No Shut Eye“