Subscribe via: RSS

Xeno & Oaklander – “Par Avion”

Posted on 16 September 2014

Xeno & Oaklander – “Par Avion”
Format: (Album) CD, Digital, LP
Skivbolag: Ghostly International
Releasedatum: 24 juni 2014
Genre: Minimal wave, Synthpop, Electropop
Bandmedlemmar: Miss Liz Wendelbo, Sean McBride
Land: USA
Recensent: Erik Uppenberg

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmSpotifyDiscogsSoundcloud

(English version below)

Minimalt med bärkraftiga melodier

New York-duon Xeno & Oaklander fortsätter att leverera snygg men i längden enahanda minimalsynth på sitt fjärde album sedan debuten med minialbumet ”Vigils” 2006.

I en genre med många likalåtande artister och många epigoner har den här orkestern en egen och lätt igenkännlig ljudbild, det kan jag inte ta ifrån dem. Särskilt mycket Xeno & Oaklander låter det i gruppens duetter, som exempelvis inledande ”Interface” och avslutande ”G. Bruno”.

I dessa låtar möter Miss Liz Wendelbos kvinnliga och Sean McBride manliga stämmor varandra i något som kanske inte kan kallas skönsång (McBride låter lite som om han har en flundra i halsen), men som ändå känns både särpräglat och drömskt.

Att spela minimal wave är dock inget frikort för att leverera minimalt med melodier. Det tar många genomlyssningar innan låtarna fäster och de riktiga hitsen, à la titelspåret ”Sets & Lights” från förra albumet (2011) saknas. De bästa låtarna finns gömda en bit in: ”Jasmine Nights” och den korta instrumentalen ”Providence”.

4/10 TRÅKIG!

Tracklist

xeno-and-oaklander

01. Interface (05:01)
02. Lastly (03:10)
03. Sheen (03:58)
04. Par Avion (04:17)
05. Jasmine Nights (04:15)
06. Reflections (02:27)
07. Nuage d’Ivoire (03:23)
08. Providence (02:12)
09. G Bruno (03:21)

 

Less of viable melodies

New York-based duo Xeno & Oaklander continues to deliver us neat but in the longer run monotonous minimal wave on their fourth album since their mini-album debut “Vigils” (2006).

In a genre with many similar acts and many epigones this orchestra have their own very easily recognizable sound, I can’t take that from them. The most markable songs are found in thier duets, like the opening “Interface” and the concluding “G Bruno”.

In these song Miss Liz Wendelbo’s female- and Sean McBride’s male voice comes together in something that perhaps couldn’t be described as sweetsung in any way at all (McBride sounds abit as if he’s got something down his throat), but nevertheless is feels original and dreamy.

Doing minimal wave is necessary not a wildcard away from not having to deliver a certain amount  of melodies. It takes many listens before you can grip the songs and the real hits, like the title track “Sets & Lights” from the last album (2011) are missing. The best songs are hidden way into the album: “Jasmine Nights” and the short instrumental “Providence”.

Share Button

Comments are closed.