Format: (Album) CD, 2CD**, 3CD***, 2xLP, Box
Skivbolag: Mute Records
Releasedatum: 22 september 2014
Genre: Synthpop, electropop
Bandmedlemmar: Vince Clarke, Andy Bell
Land: England
Recensent: Alexander Johansson

(English version below)

Synthpop-mord på dansgolvet?

När Vince Clarke var i Stockholm på En Arena 2013 så talade han om hur mycket han uppskattade modern dansmusik och att se människor dansa. Därefter gick han upp och gjorde ett slätstruket dj-set. Hans VCMG-projekt med Martin Gore hade året innan släppt första albumet “Ssss” och det var många som undrade vad som skulle hända med Erasure. Vince förklarade att de arbetade på nytt material.

Det var med andra ord ingen högoddsare att det skulle komma en dansmusikorienterad Erasure-skiva. Så efter förra årets julskiva så drämmer duon nu till med en riktig discoplatta. De har vidrört dessa marker tidigare med “Love to Hate You” (1991) och “ABBA-Esque” (1992) med mera som enstaka singlar men här går de all in på disco. Från inledande “Dead at Night” över hitten “Elevation”, funkiga “Promises” till arenahousiga “Sacred” med Calvin Harris-synthar serveras mjukt analog och varm disco med Andy Bells omisskänligt ljusa stämma med flera tilltalande refränger.

Det bränner till på “Reason” där discon tonas ned till förmån för mer traditionell synthpop i ett schysst och rappt Pet Shop Boys-tempo med en stark refräng där den nu 50-årige Andy ljuvt sjunger: You are the reason I live/You are the reason that I forgive med en storartad intensitet, där det är svårt att inte måla upp bilder av brittisk HBTQ-intolerans för sitt inre. Det är inte Smalltown Boy-starkt men inte långt ifrån. Det är det finaste jag hört från Erasure sen “The Innocents” (1988) och noteringen sammanfattar samtidigt helhetsintrycket av Erasure anno 2014. När jag efter att ha lyssnat igenom “The Violet Flame” plötsligt möts av “Breath of Life” från “Chorus”, i mitt iTunes-bibliotek över Erasure-låtar, så finns där en naturlig kraft och minimalistisk tydlighet i ljud och melodier som bär Vince Clarkes signum som tyvärr går förlorad när man försöker göra förnämligt producerad radiodisco för 2010-talet. Det återfinns förvisso alltjämt traditionell synthpop på de mer återhållsamma “Under the Wave” och “Be the One”.

“The Violet Flame” är en utmärkt platta men det är också ett litet disco-murder on the synth-pop dancefloor. För det här är Andy Bells skiva. Och vår tidigare gummiklädde primadonna förtjänar den. Och den förtjänar att vara veckans platta i England direkt efter lansering. Men jag hoppas Vince Clarke får mer utrymme nästa gång, oavsett om det blir vuxen och introvert dansmusik à la VCMG eller naken synthpop med Yazoos själsdjup.

Bästa låtar: “Reason” och “Sacred”

Tracklist

01. Dead Of Night
02. Elevation
03. Reason
04. Promises
05. Be The One
06. Sacred
07. Under The Wave
08. Smoke And Mirrors
09. Paradise
10. Stayed A Little Late

CD2 ** (Mute Circuit Festival 2011)

01. Hideaway (Live)
02. Fingers & Thumbs (Cold Summer’s Day) (Live)
03. Heavenly Action (Live)
04. Always (Live)
05. Ship of Fools (Live)
06. Victim of Love (Live)
07. Breathe (Live)
08. Chains of Love (Live)
09. Sometimes (Live)
10. Blue Savannah (Live)
11. A Little Respect (Live)

CD3 ***

01. Dead of Night (WAWA in the Dark Remix)
02. Elevation (BT Remix)
03. Reason (Carter Tutti Remix Edit)
04. Promises (Astrolith Remix)
05. Be the One (Paul Humphreys Remix)
06. Sacred (Daniel Miller Remix)
70. Under the Wave (Parralox Remix)
08. Smoke and Mirrors (Atatika Remix)
09. Paradise (Black Light Odyssey Remix)
10. Stayed a Little Late Tonight (Koishii & Hush vs. Ric Scott Remix)

(English version below)

Synthpop murder on the dancefloor?

When Vince Clarke visited Stockholm in 2013 he spoke about how much he enjoyed dance music and watching people on the dancefloor. He had completed the album “Ssss” in the VCMG-project with Martin Gore and there were quite a few of us wondering what would happen to Erasure. Vince secured us that Erasure was working on new material. So the odds for a dance-oriented Erasure-album was very low. And after the failed Christmas album “Snow Globe” (2013) Erasure provides a first class disco album with “The Violet Flame”.

Erasure has been doing this before, e.g. in “Love to Hate You” (1991) and “ABBA-esque” (1992). But this time they go all in on disco. From the first tune “Dead at Night” over the hit single “Elevation”, the funky song “Promises”, to the arena house EDM-power hit “Sacred”, complete with Calvin Harris-house synthesizer-sounds. Pretty close to the sound that were making summer to the summer party anthem of 2014.

The sounds on “The Violet Flame” are soft and the synthesizers smells analogue. You get the vibe from the golden era of disco, the early 80’s, combined with the 50-year-strong and unmistakable voice of “Andy Bell”, the first man I saw wearing a rubber dress on stage, back in 1988, or when was it?

In “Reason” the disco gets dimming and there is a swift Pet Shop Boys-oriented beat with a beautiful chorus where Andy sings: You are the reason I live/You are the reason that I forgive with an intensity close to Bronski Beat’s “Smalltown Boy”, the song generates a strong image of anglosaxian gay-intolerance in your mind. And yet it’s a beautiful love song. This is the strongest song I have heard from Erasure since most of the hits on “The Innocents” (1988). This mental note coincides with an overall feeling of the new album. When I finished the listening of “The Violet Flame” the “Chorus”-song “Breath of Life” starts in my iTunes-library. The natural force and beauty of the minimalistic aesthethics, the noticeable hand of Vince Clarke, gets lost when you are creating excellent radio disco for 2010’s. Still you can find traditional synth pop in the songs “Under the Wave” and “Be the One”.

“The Violet Flame” is an eminent album, but it is also some kind of disco-murder on the synth pop dancefloor. This is Andy Bell’s record. The rubber dressed prima donna of the 80’s deserves it. And it deserves its place on the UK album chart from the first week – the strongest position in over a decade for Erasure. Still I hope that Vince Clarke will have more scope next time. It won’t matter if it will be introvert dance-electro à la VCMG or naked synthpop with the immense depth of Yazoo.

Best songs: “Reason” and “Sacred”