Goldfrapp skapar imponerande tryck i lugna låtar
Ett tajt liveband bygger upp ett imponerande tryck i ett set som domineras av lugna låtar. Men spelningen är alldeles för kort, tycker Erik Uppenberg om ett av Goldfrapps sällsynta Sverigebesök.
Liverapport: Goldfrapp, Stockholm Music & Arts, Skeppsholmen fre 1 aug.
I femton års tid har Alison Goldfrapp och hennes musikaliska parhäst Will Gregory utgjort Goldfrapp, en duo stadd i ständig musikalisk förändring. Från triphop via synthpop, electroclash och electrohouse till skir akustisk pop och tillbaka igen. Så gott som varje nytt album har inneburit en radikal kontrast mot det närmast föregående, vilket innebär att den pumpande 80-talsdiscon på förra skivan ”Head First” (2010) följdes av finstämd, lugn folktronica på ”Tales of Us” (2013).
Bästa startpunkten för Elektroskulls läsekrets är alltså troligen inte den senaste skivan, utan snarare electroclashiga ”Black Cherry” (2003) och dansgolvsrökaren ”Supernature” (2005).
Länge kunde man se Alison Goldfrapp som en yngre, mer arty Madonna, som gjorde liknande saker men med betydligt större djup och med en egen, inte en inhyrd, konstnärlig fingertoppskänsla. Goldfrapp tackade kaxigt nog också nej till Madonnas inbjudan till samarbete, förmodligen för att hon/de inte ville låta den något vampyriskt lagda popikonen suga den kreativa musten ur dem.
Därefter kom Lady Gaga och tog över positionen som den nya Madonna. Trist, för Gagas musik är så mycket plattare än Goldfrapps. Det kan vare sig hummerhattar, köttklänningar eller påkostade scenshower ändra på.
Goldfrapps Sverigebesök har varit få. En konsert efter första skivan ”Felt Mountain” (2000), kanske en tidigare festivalspelning, det är såvitt jag vet allt. På festivalen Stockholm Music & Arts har Goldfrapp sällskap av legendarer som Television och Neil Young. Som första större band möter de en gles eftermiddagspublik där få har kommit för just Goldfrapps skull. För den som vill, så går det utmärkt att avnjuta konserten sittande på kullerstenarna bakom Moderna Museet. Man ser scenen ändå.
Will Gregory har alltid varit en doldis i skuggan av den extroverta stjärnan Alison Goldfrapp. Han syns sällan på bild, och nu inte heller på scenen: Gregory tycks ha stannat hemma hos familjen denna gång. I stället backas Alison Goldfrapp upp av ett tajt femmannaband. Med en hårt arbetande batterist och två keyboardister som även trakterar fiol och mandolin (!) får gruppen till ett imponerande starkt tryck även i de relativt lugna låtar vi får oss till livs.
Ett bra exempel är ”Little Bird”, som avslutas med ett pampigt, atonalt instrumentalparti som låter krautrock. Några andra av de lugna spår som dominerar den korta spelningen är inledande”Utopia”, ”You Never Know”, ”Thea”, ”Yellow Halo” samt ”Lovely Head”.
Det är inte bara musiken som är stadd i utveckling hos Goldfrapp. Under karriären har Alison Goldfrapps scenpersona gått från sexig diva omgiven av dansare i djurhuvuden (se till exempel videorna till ”Number One”, ”Train” och ”Strict Machine”) till hednarituellt inspirerad älvdrottning i clowndräkt (se ”A&E”).
Ibland har Goldfrapp velat skapa känslan av dansgolvsparty mitt i en pulserande metropol eller en hedonistisk backstage-orgie, andra gånger av hednisk naturdyrkan i en skogsdunge. Oavsett vilket, så tycks duon se musik, videor och liveshower som en del av ett gesamtkunstwerk där alla delar är lika viktiga för helheten.
Så dock inte under denna festivalspelning. Alison Goldfrapp och bandet är klädda helt i svart, i Alisons fall dräktbyxor med pressveck och sylvassa stövlettklackar. Alison Goldfrapp är vid det här laget en rutinerad scenartist med stort röstomfång, en självklar karisma och en pondus som många andra electronicaartister får försöka fejka sig till.
Men extravaganserna från de liveinspelningar jag har sett saknas helt, inga dansare och inga projektioner, bara en svartvit fotofond och en snygg ljussättning som tyvärr inte kommer till sin rätt i eftermiddagssol. Jag kommer på mig själv att längta till en mörk lokal, eller åtminstone en spelning i skymningsljus.
Goldfrapp avslutar med två upptempohits: ”Number One” och en rysningsframkallande, sugande och stenhårt pulserande version av ”Train”. Sedan är det slut, efter bara nio låtar. En liten med tapper skara Goldfrapp-fans klappar förgäves efter extranummer, medan resten av publiken sprids över festivalområdet.
