Subscribe via: RSS

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2014

Posted on 07 July 2014

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2014

Den 23:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) i Leipzig lockade 21000 mörkeralternativa människor patrik_lark

att invadera staden och färga den svart. Patrik Lark levererar här en rapport från årets festival..

(English version below)

 

 

Även om huvudområdet Agra, med huvudscenen, marknadsplatsen, campingen och medeltidsbyn, ligger en mil söder om staden så märks de svartklädda av högst väsentligt när de tar sig emellan de dryga 50-talet scener och eventplatser som ligger spridda i och runt omkring staden. WGT med sina fyra festivaldygn (i praktiken fem, då det alltid hålls konserter och klubbar som uppvärmning dagen innan) brukar räknas som världens största gothfestival, men då är det inte i första hand publiksiffran som räknas. Även andra tyska festivaler som till exempel M’era Luna kommer upp i 20 000 besökare, men pågår då bara i två dygn och med betydligt färre scener, artister och övrigt utbud.

Omfattningen av WGT är svår att överblicka på grund av den enorma spännvidden på innehållet och att allt är så utspritt geografiskt. Det är just omfattningen och utspriddheten som är så unik för WGT. Det är både väldigt charmigt och något av en förbannelse. Charmen ligger i det enorma smörgåsbord av event och händelser som sker överallt och parallellt, vilket gör att oväntade möten uppstår och destinationen kan komma att ändras längs vägen. Inte sällan fastnar folk med trevligt sällskap på en restaurang, pub eller klubb och glömmer helt bort alla band de skulle se. Man ska inte glömma bort att WGT är tänkt som en träff och inte främst som en festival. Spelningarna sker i en osannolik variation av lokaliteter. Det kan vara alltifrån självaste Operan och Konserthuset till den omgjorda gamla fabrikslokalen Täubchenthal i nedgångna industriområdet Plagwitz, eller kryptan i väldiga krigsmonumentet Völkerschlachtdenkmal, intima scenen under tegelvalven i Moritzbastei, utomhusscenen Parkbühne i Clara Zetkin Park, eller absintbaren Sixtina, den kolonnförsedda neoklassicistiska byggnaden Kuppelhalle med sin mäktiga kupol och runda form, bara för att ta några exempel. I den senare hålls inte bara konserter utan även det välkända fetischpartyt Obsession Bizarre. Klubbar finns det också gott om, var och en med sin inriktning som kan variera från dag till dag. Centralt belägna Moritzbastei torde vara en av de mest kända med sina tre dansgolv, många barer, restaurang, uteplatser och medeltidsmarknad på taket. Även den permanenta alternativklubben Dark Flower ligger centralt och erbjuder två dansgolv. För de romantiskt lagda som gillar överdådiga klänningar och kråsskjortor är Kaufhaus alternativet, medan döds- och gothrockarna föredrar When We Were YoungTäubchenthal (tidigare på Werk II). Förutom klubbar förekommer poesiuppläsningar, absinthfrukostar, lajv, körverk, varitéer med burleskuppträdande och ett flertal av stadens museer är gratis för WGT-besökarna. Ingen annan festival kommer ens i närheten av allt detta, men för att lägga grädde på moset kan nämnas att WGT även har en skuggfestival kallad Gothic Pogo Festival som går parallellt och främst konkurrerar om dödsrockarna.

WGT dag 1 (fredag)

Det officiella programmets första dag inleddes för många med Vionas Victorian Picnic i Clara Zetkin Park. I strålande sol samlades tusentals människor för en gemensam picknick i det gröna gräset i skuggan under de stora lövträden. Värmen var påfrestande med sina 28-30 grader i skuggan, inte minst för alla korsett- och klänningsprydda damer som många gånger hade väldiga huvudbonader och rikligt med teatraliskt smink. Kreativiteten bland klädstilarna hade dock inte låtit sig avskräckas av värmen. Många hade ägnat hela året åt att sy upp och fixa sin kreation för just denna tillställning. Från picknicken blev det bråttom tillbaka till hotellet för att svida om från viktoriansk höghatt till något mer industriellt och lämpligt till kvällens fem spelningar på Kohlrabizirkus.

Först ut var grekiska Siva Six från Aten. Jag kom dit mot slutet av deras set och rakt in i duons underbara dark electro-version av Vangelis ”Bladerunner (Stardust)”. Originalet är instrumentalt men Siva Six hade satt text till låten och lyckades med konsten att driva upp tempot till dansgolvsnivå och samtidigt behålla låtens atmosfäriska och ambienta karaktär. Det lät ruskigt bra och Siva Six hade fler starka och melodiösa låtar att bjuda på. Lyssna till exempel på ”Shadows of the Valley”.

Även nästa band Cygnosic var ett grekiskt band från Aten som spelade en form av dark electro. Inte helt olika sina landsmän Siva Six, men snäppet hårdare och tyngre på bekostnad av melodier. Georg Psaroudakis sång gränsade nästan till growl och gjorde materialet lite mer svårtillgängligt och onyanserat. Plus i kanten för keyboardisten som spelade på en bärbar Alesis-synth och livade upp den i övrigt ganska stela scenshowen. Bästa låtar: ”Mad Desire” och ”Crawl”.

Tredje band ut var tyska Rotersand som såg till fylla upp Kohlrabizirkus till bredden.

Deras välkända och melodiösa electro-industrial med hittar som ”Exterminate Annihilate Destroy” och ”Waiting To Be Born” var mycket publikfriande och många kunde texterna utantill. Men det är något med Rotersand som gör att det bitvis känns lite för snällt. Jämfört med de hårdhudade grekerna framstod de mer som ett futurepopband.

[:SITD:] är ett annat tyskt band som liksom Rotersand växlar friskt mellan genrerna EBM, industrial, electro och futurepop. De senare har kanske mer distinkta melodier men jag tycker att [:SITD:] vinner på att de har en mörkare och lite hårdare framtoning där den där ”snällheten” är bortslipad. Höjdpunkterna var ”Snuff Maschinery”, ”Rot V1.0” och ”Catharsis (Heal Me, Control Me)”. Enda smolket i bägaren var att sångaren Carsten Jacek såg ut som Dogge Doggelito på scen. Hip Hop-utstyrsel ger sannerligen inte rätt vibbar på en WGT-scen. Inte ens Joy Division-tischan kunde riktigt kompensera för det.

Huvudbandet var förstås mexikanska Hocico som är ett av de absoluta toppnamnen inom dark electro/aggrotech. Spelningen inleddes med två mexikanska folkmusiker som spelade upp ett mer traditionellt intro medan scenen rökfylldes. Sedan kom energiknippet Erk Aicrag instudsande på scenen som samtidigt exploderade i skön hellectro. Det var näst intill omöjligt att ta en skarp bild av Erk Aicrag som verkligen inte stod still en enda sekund under hela spelningen. Hur orkar karln? Såvitt jag kunde se var inte andra halvan Racso Agroyam med på scen. Han var istället ersatt av en betydligt längre person som på måndagen dök upp som Rabia Sordas gitarrist. Tempot var genomgående högt och med det omfattande låtmaterial som Hocico har till sitt förfogande så saknades dipparna helt. Det var jämnt och bra rakt igenom. Det var klasskillnad på Erk Aicrag och övriga frontmän. Han är ett fullblodsproffs som höjer Hocico över de flesta andra band. Ska man nödvändigtvis vara lite kritisk så är det väl att de senare årens fullängdare inte kommer upp i klass med ”Memorias Atrás” från 2008 som är deras bästa skiva med guldkorn som ”A Fatal Desire”, ”Fed Up” och ”The Shape of Things to Come” med många fler.

Trots att midnatt hade passerats återstod ändå White Lies på spelschemat i en ovanligt sen konsert (Midnight Special) på huvudscenen i Agra. White Lies har rykte om sig att vara ett bra liveband och redan efter tre album har de en imponerande repertoar med verkligt melodistarka låtar. Samtidigt kan jag tycka att White Lies var en lite märklig bokning på WGT. Deras indierock bär visserligen spår av postpunk men känns föga alternativ och passar bättre på en allmän rockfestival. Exakt vad som anses vara så bra med deras liveshow förstod jag aldrig. Visst, det lät väldigt bra med en fin radda väl utförda låtar, men som show betraktat var det tämligen ordinärt. Deras bästa låtar tycker jag fortfarande kommer från debutalbumet ”To Lose My Life”, inte minst titelspåret och ”Farewell to the Fairground”.

[zooeffect AILAgyrnHbxZ]

Dag 2 (lördag)

Var det varmt första dagen var det inget mot hur varmt det var denna andra dag, cirka 34 grader rapporterades det om. Jag tog mig ut till det nedgångna industriområdet Plagwitz där fabrikslokalen Täubchenthal i år ersatte Werk II. Engelska gothic pagan rock-bandet Inkubus Sukkubus gjorde sin andra spelning efter en akustisk spelning i Medeltidsbyn. Täubchenthal var smått fantastisk och passade Inkubus Sukkubus ypperligt, det var bara det geografiska läget som kunde vara bättre. Möjligen var lokalen i minsta laget för ett så publikdragande band. Karismatiska sångerskan Candia McKormack tog befälet direkt och levererade hits som ”Vampyre Erotica” och ”Heart of Lilith”.

Moritzbasteis lilla scen under bastiljonens anrika tegelvalv spelade tyska Imaginary War. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare men blev imponerad av deras känsla för melodier. De definierar sin musik som ”synthpop with industrial edge”. Själv är jag inte nöjd med termen synthpop utan skulle hellre kalla det för electronic indierock. Frontmannen Joki Schaller påminde med sin eleganta scen-posering om Covenant-sångaren Eskil Simonsson. Några höjdpunkter var ”Days Turn Brighter” och ”The Tide Has Turned”.

Agras stora scen väntade sedan belgiska The Klinik. Duon som är kända för sina vitbandagerade ansikten och grova blanksvarta regnrockar spelar en gastkaramande minimalistisk EBM, med inspiration från Antwerpens hamnområde där de en gång arbetade. På scen var The Klinik skrämmande och obehagliga men samtidigt rytmiskt förförande. Soundet var iskallt och hotfullt, vilket förstärktes av de ständigt blixtrande stroboskopen. Ansiktsbandagen hade ersatts av groteska vita masker och hela scenariot var som en ond mardröm. Frontmannen Dirk Ivens är en mästare på att locka fram obehaget ur vårt undermedvetna. Trots enkla medel fungerade The Kliniks stenhårda image utmärkt och kanske var de som allra bäst under klassikern ”Black Leather”.

Efter den urladdningen var det inte lätt för Front Line Assembly att ta över Agras scen. Kanadensiska Front Line Assemblys musik är också mörk och industriell men inte alls minimalistisk. Rytmer och basgångar må ha samma ursprung och referenser som The Kliniks men ovanpå detta bygger de ljudlandskap i flera lager, med komplexa skiften mellan olika partier i låtarna. Frontmannen Bill Leeb kan inte riktigt mäta sig med Dirk Ivens i fråga om att se stenhårt aggressiv ut på scen och showen blev lite blek i jämförelsen. Men musikaliskt var det desto bättre, rent av själva höjdpunkten på hela WGT för min del. Allra bäst var ”Deadened” från senaste skivan ”Echogenetic”.

Lördagen avslutades med det välkända fetischpartyt Obsession Bizarre i fantastiska Kuppelhalle. Jag hann faktiskt med några timmar på Gothic Pogo Festival också innan det blev bråttom att hinna till hotellfrukosten i tid.

[zooeffect AcJAdyLqbjsy]

WGT dag 3 (söndag)

Jag hade tänkt inleda söndagen med Ost+Fronts spelning i Parkbühne men en foto-picknick i Schiller Park bakom Moritzbastei drog ut på tiden och hettan var dessutom makalös, 38 grader! Istället fick det räcka med tre spelningar på Agra.

Amerikanska The Crüxshadows fyllde Agras scen med två violinister och dansöser, en trummis, keyboardist och gitarrist samt inte minst frontmannen Rogue. Det blev en livad tillställning med fart och fläkt på scen. Men Rogue nöjde sig förstås inte med att hålla till på scenen. Han klättrade upp i bägge scentrossarna, ända upp till högtalarnas högsta fästpunkt. Med hjälp av sitt headset kunde han sitta där uppe och sjunga en god stund. Under en av konsertens absoluta höjdpunkter, ”Marilyn, My Bitterness”, tog han sig över kravallstaketet och vandrade runt långt ut i den månghövdade publiken. Musiken var en blandning av goth och darkwave som stundtals drog åt futurepop-hållet med sina tralliga refränger som gillades av många.

Brittiska postpunk-bandet UK Decay med frontmannen Steve Abbo kunde inte riktigt mäta sig med The Crüxshadows scenuppträdande, men kändes mer som ett äkta liveband utan en massa förinspelade synthar. Låtarna ”Killer” och ”Heavy Metal Jews” var några av höjdpunkterna.

Efter UK Decays väldigt avskalade scenframträdande kom tyskagothic metal-bandet Umbra et Imago med något som snarast kunde jämföras med en varietéshow. Huvudmannen Mozart (Manuel Munz) pratade mycket mellan låtarna och lockade till flertal skratt hos de tysk-kunniga delarna av publiken. Det bjöds på ett flertal klädbyten och en regelrätt BDSM-show med nakna bröst, piskor, klämmor, stearin och nålar med mera. Låtmaterialet var inte så imponerande, men det var ingen som somnade under uppträdandet i alla fall. Tveksamt dock om en sådan show hade kunnat genomföras på svensk mark. Det kändes väldigt ”tyskt” på hela taget.

[zooeffect AAMAnw7Zc7Ab]

WGT dag 4 (måndag)

Till hotellfrukosten fick jag se i Facebookflödet att amerikanska aggrotechbandet God Module hade ställt in i sista stund. Det framgick inte då att mexikanska electro-postpunkarna Rabia Sorda skulle ersätta, men ryktena nådde mig ändå under dagen och jag hann i tid till Agras scen för att se detta utmärkta ersättningsband. Eftersom Rabia Sorda är Erk Aicrags sidoprojekt blev det lite som att se Hocico en gång till, bara att de spelade andra låtar med mer postpunkig inriktning. Nåväl, jag hör till dem som tycker att Rabia Sorda är en riktigt pigg vitamininjektion och efter tre fullängdare har de en riktigt hygglig repertoar. De gick helt klart på knock direkt och fyrade av sina kanske tre bästa låtar med en gång; ”Eye M the Blacksheep”, ”Out of Control” och ”Deaf”, men även övriga låtar höll god klass.

Tyska projektet Faderhead är inte helt enkelt att genrebestämma. Spännvidden mellan låtarna från starten till dags datum är ganska stor, men framför allt blandas det friskt i själva låtarna.Det mesta är klubbanpassad electro avsedd att fungera på dansgolvet. Faderhead styrs av Sami Mark Yahya (aka Faderhead) men på Agras scen hade han med sig Joel Meyer och Daniel Meyer från SAM, samt Marco Visconti från XP8. Det verkar oklart om dessa räknas in i projektet eller bara ingår i livesättningen. När Faderhead var som bäst lät de som hård tung EBM i Combichrists anda, men ibland gick Faderhead över den magiska gränsen och spelade något som snarare härrörde från kommersiella RnB/house/techno/dupstep-träsket med hemska autotune-effekter och annat otänkbart för subkulturella genrer. ”Fistful of Fuck You” och ”When the Freaks Come Out” är exempel på det förra och ”Dancers” på det andra. Många texter är för övrigt så sexistiska att de hade passat bättre i någon gangsta-rap istället.

Sista bandet jag såg på Agra-scenen var belgiska Absolute Body Control. Det var återigen Dirk Ivens från The Klinik på samma scen men utan mask och denna gång i sällskap med Eric Van Wonterghem. De spelade old school minimal wave med dragning åt EBM. Dirk Ivens förde sig i vanlig ordning snyggt på scen men låtmaterialet lyfte inte riktigt. Projektionerna på bakgrundsduken var också de minimalistiska och ganska enkla men ändå väldigt effektiva och snygga.

Sedan begav jag mig till Moritzbasteis lilla intima scen för att se Robotiko Rejekto, ett tyskt electro/EBM-band. När jag kom dit återstod bara några låtar av spelningen så jag hann inte få någon riktigt bra uppfattning om bandet. Några av låtarna var i alla fall tämligen melodiösa och hamnade närmre electro än EBM. Jag hade inga större förväntningar på detta band som jag inte kände till sedan tidigare men några låtar lät riktigt bra, till exempel ”High Fidelity”.

Moritzbastei fortsatte sedan den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv tills vi blev utslängda vid 07:30-tiden och det var lagom att gå tillbaka till hotellet för att packa väskan och därefter inta hotellfrukost. Det blev sedan bara någon timmes sömn innan det var dags att checka ut och bege sig till tågstationen. Det var över.

Återstår nu bara den evinnerligt långa vänta på nästa års arrangemang.

[zooeffect AgCADzrFcn4f]

The 23rd edition of the Wave Gotik Treffen (WGT) in Leipzig attracted 21,000 dark alternative people to invade the town and paint it black. Patrik Lark delivers a livereport from this year’s edition..

Although the main area Agra – with the main stage, marketplace, camping and medieval village, lays a mile south of the city – you will sure notice the black-clad as they move between the more than 50’s scenes and event sites that are scattered all around the city. WGT with his four festival days (in practice five, since there are always warming up concerts and clubs the day before) is usually considered the world’s largest goth festival, but then it is not primarily the number of festival visitors that counts. While other German festivals such as M’era Luna also comes up in 20 000 visitors, they usually last for only two days and with far fewer venues, performers, and other offerings.

The extent of WGT is difficult to grasp because of the immense span of the contents and that everything is so spread out geographically. It is precisely the scope and scattering that is so unique to the WGT. It is both very charming and something of a curse. The charm lies in the huge smorgasbord of events that are happening everywhere and in parallel, making the unexpected encounters occur and the destination may change along the way. Quite often people get stuck with good company at a restaurant, pub or club and completely forget about all the bands they were supposed to see. One should not forget that WGT is thought of as a gathering and not primarily as a festival. The performances take place in an unlikely variety of locations. It can range from the Opera and Concert Hall to the redesigned old factory building Täubchenthal in run-down industrial area Plagwitz, or the crypt of the mighty war monument Voelkerschlachtdenkmal, the intimate scene under the brick arches of Moritzbastei, the outdoor stage Parkbühne in Clara Zetkin Park, or the absinthe bar Sixtina, the column bearing neo-classical building Kuppelhalle with its mighty dome and round shape, just to name a few examples. The latter is held not only for concerts, but also the well-known fetish party Obsession Bizarre. Clubs are also plentiful; each with its own orientation that could vary from day to day. Centrally located Moritzbastei is probably one of the most famous with its three dance floors, numerous bars, restaurant, patios and medieval market on the roof. Also the permanent alternative club Dark Flower is centrally located and offers two dance floors. For the romantic ones that likes lavish dresses and frill shirts Kaufhaus is the option, while death and goth rockers prefer When We Were Young on Täubchenthal (previously at Werk II). Besides clubs there are also poetry readings, absinth breakfasts, choral works, cabarés with burlesque shows and several of the city’s museums are free for WGT visitors. No other festival comes even close to all of this, but to add icing on the cake it may be mentioned that WGT also has a shadow festival called Gothic Pogo Festival that runs parallel and competing mainly on the death rockers.

WGT day 1 (Friday)

The official program’s first day began for many with Viona’s Victorian Picnic in Clara Zetkin Park. In harsh sunlight thousands of people gathered for a communal picnic in the green grass in the shade of the large deciduous trees. The heat was sapping their 28-30 Celsius degrees in the shade, not least of all corset and dress studded ladies who many times had enormous headdresses and plenty of theatrical makeup. Creativity among runway looks had not allowed themselves to be deterred by the heat. Many had spent the whole of the year to sew up and fix their creations for this particular event. From the picnic, it was a rush back to the hotel to change from Victorian top hat to something more industrial and appropriate to the evening’s five gigs at Kohlrabizirkus.

First up was Greek Siva Six from Athens. I got there towards the end of their set and straight into the duo’s gorgeous dark electronica version of Vangelis’Blade Runner (Stardust).” The original is instrumental but Siva Six had set text for the song and managed to force the tempo to dance floor level, while maintaining the song’s atmospheric and ambient nature. It sounded amazingly good and Siva Six had more strong and melodious songs to offer. Listen for examples to “Shadows of the Valley.”

The next band Cygnosic was also a Greek band from Athens who played a form of dark electro. Not entirely different from their countrymen Siva Six, just a bit harder and heavier at the expense of melodies. Georg Psaroudakis vocals bordered almost to growl and made the material a little more difficult to access. Plus for the keyboardist who played on a portable Alesis synth and enlivened the otherwise fairly rigid stage show. Best songs: “Mad Desire” and “Crawl“.

Third band out was German Rotersand looked to fill up Kohlrabizirkus to the brim.
Their familiar and melodic electro-industrial with hits such as “Exterminate Annihilate Destroy” and “Waiting To Be Born” was very crowd-pleasing and many knew the lyrics by heart. But there’s something about Rotersand that makes it at times feels a little too sweet. Compared to the thick-skinned Greeks they appeared more like a futurepop band.

[: SITD:] is another German band that like Rotersand mixes several genres like EBM, industrial, electro and futurepop. Rotersand has perhaps more distinctive melodies but I think [: SITD:] win because they have a darker and slightly sharper picture where that “kind unit” is cut off. The highlights were “Snuff maschinery“, “Rot V1.0” and “Catharsis (Heal Me, Control Me)“. The only snag was thatwas that the singer Carsten Jacek looked like a rapper on stage. Hip Hop outfit certainly does not have the right vibe on a WGT-scene. Not even the Joy Division t-shirt could really make up for it.

The headliner was of course Mexican Hocico which is one of the very top names in the dark electro/aggrotech scene. The gig started with two Mexican folk musicians who played a more traditional intro while the stage was filled up with smoke. Then came the bundle of energy Erk Aicrag jumping in on the stage who simultaneously exploded in wonderful hellectro. It was almost impossible to take a sharp picture of Erk Aicrag that really did not stand still for a single second during the whole show. How does he manage? As far as I could see the other half Racso Agroyam was missing on stage. A much taller person who later on Monday turned up as Rabia Sorda’s guitarist had replaced him. The pace was consistently high, and with the extensive song material as Hocico have at their disposal there were never any dips. It was consistent and good throughout. It was class distinction between Erk Aicrag and the other frontmen. He’s a real pro who raises Hocico above most other bands. If one need to be a little bit critical recent years full-length album is not up in class with “Memorias Atras” from 2008, which is their best album with gems like “A Fatal Desire“, “Fed Up” and “The Shape of Things to Come” that still are the corner stones of their setlist.

Despite the fact that midnight had passed, White Lies nevertheless remained on schedule for an unusually late concert (Midnight Special) on the main stage at Agra. White Lies have the reputation of being a great live band, and after only three albums, they have an impressive repertoire with really melody-strong songs. At the same time, I think White Lies was a bit of a strange booking for WGT. Their indierock bears the imprints of postpunk but doesn’t feel much alternative and would be more appropriate in a common rock festival. Exactly what is considered to be so good with their live show I never understood. Sure, it sounded very good with a fine lot of well-executed songs, but as a show of view, it was fairly ordinary. Their best songs I still think come from the debut album “To Lose My Life“, not least the title track and “Farewell to the Fairground“.

[zooeffect AILAgyrnHbxZ]

Day 2 (Saturday)

Was it warm first day, it was nothing compared to how hot it was this second day, about 34 Celsius degrees, it was reported on. I went out to the run-down industrial area Plagwitz where factory premises Täubchenthal this year replaced the Werk II. English gothic pagan rock band Inkubus Sukkubus scored their second gig after an acoustic gig in the Medieval Village. Täubchenthal was somewhat stunning and fit Inkubus Sukkubus excellent, it was just the geographic location that could be better. Possibly it was a venue on the low side for such a crowd pulling band. Charismatic singer Candia McKormack took command right away and delivered hits like “Vampyre Erotica” and “Heart of Lilith“.

On Moritzbasteis small stage under the bastiljon’s historicbrick vaults played German Imaginary War. I had never heard of them before but was impressed by their flair for melodies. They define their music as “synthpop with industrial edge”. I myself am not satisfied with the term synthpop but would rather call it electronic indierock. Frontman Joki Schaller recalled with his elegant stage posing on Covenant frontman Eskil Simonsson. Some highlights were “Days Turn Brighter” and “The Tide Has Turned“.

On Agras main stage then waited Belgian The Klinik. The duo which are known for their white bandaged faces and thick glossy black raincoats play a terrorizing minimal EBM, taking inspiration from the Antwerp port area where they once worked. On stage was The Klinik scary and unpleasant, yet rhythmically seductive. The sound was freezing cold and menacing, which was reinforced by the ever-flashing stroboscopes. The famous face bandages had been replaced by grotesque white masks and the whole scenario was like a bad nightmare. Frontman Dirk Ivens was a master at bringing out the discomfort of the audience’ subconscious. Although simple means did The Klinik’s tough image work in an excellent way and perhaps they were at their very best in the classic “Black Leather“.

After that discharge, it was not easy for Front Line Assembly to take over Agras stage. Canadian Front Line Assembly‘s music is also dark and industrial, but not minimalist. Rhythms and basslines may have the same origin and references as The Klinik but on top of this they build soundscapes in multiple layers, with complex changes between the different sequences of the songs. Frontman Bill Leeb couldn’t quite measure up to Dirk Ivens in regards to look really hard and aggressive out on stage and the show became a little pale in comparison. But musically, it was the better, even the highlight of the whole WGT for me. Best of all was “Deadened” from their latest album “Echogenetic“.

Saturday ended with the well-known fetish party Obsession Bizarre in the great Kuppelhalle. I actually did a few hours at Gothic Pogo Festival also before it became a rush to get to the hotel breakfast in time.

[zooeffect AcJAdyLqbjsy]

WGT Day 3 (Sunday)

I had intended to begin Sunday with Ost + Front’s gig in Parkbühne but a photo-picnic in Schiller Park behind Moritzbastei dragged on and the heat was additionally incomparable, 38 Celsius degrees! Insteadhad tosufficewiththree gigs at Agra.

American The Crüxshadows filled Agras scene with two violinists and dancers, a drummer, keyboardist and guitarist, not to mention frontman Rogue. It was a rollicking affair with speed and excitement on stage. But Rogue could not keep himself on stage. He just had to climb both the speaker-towers’ highest attachment point. With the help of his headset, he could sit up there and sing a good while. During one of the concert’s finest moments, “Marilyn, My Bitterness“, he also took over riot fence and wandering around far out in the large crowd. The music was a mix of goth and darkwave, sometimes with futurepop-catchy choruses, that was liked by many.

British postpunk band UK Decay with frontman Steve Abbo was not in league with The Crüxshadows’ stage show, but felt more like a real live band without a lot of pre-recorded synths. The songs “Killer” and “Heavy Metal Jews” were some of the highlights.

After UK Decay’s very unadorned stage performance German gothic metal band Umbra et Imago came up with something that could be compared with a variety show. The head of the band Mozart (Manuel Munz) talked a lot between songs and attracted numerous laugh at the German-savvy parts of the audience. There were treated to a number of costume changes and a regular BDSM-show with naked breasts, whips, clamps, candle wax and pins and more. The songs were not that impressive, but there was no one who fell asleep during the performance anyway. Doubtful, however, whether such a show could have been performed on Swedish soil. It felt very “German” on the whole.

[zooeffect AAMAnw7Zc7Ab]

WGT 4 day (Monday)

Hotel breakfast I saw the Facebook stream to U.S. aggrotech-band God Module had cancelled at the last moment. It was not clear then that Mexican electro postpunk-band Rabia Sorda should replace them, but rumours reached me yet during the day and I managed in time to Agras stage to see this excellent replacement band. Because Rabia Sorda is Erk Aicrags sideproject it was a bit like watching Hocico again, just that they played songs with more of a postpunk direction. Well, I’m among those who consider Rabia Sorda a really spirited boost and after three full-length albums; they have a really decent repertoire. They clearly went for a direct knockout and played possible their three best songs at once; “Eye M the Black Sheep“, “Out of Control” and “Deaf“, but the other songs held good class too.

German project Faderhead is not simple to determine by genre. The span, genre wise, between the songs is quite large, and even more so the genre-mix in individual songs. Most of it is club-customized electro designed to operate on the dance floor. Faderhead is run by Sami Mark Yahya (aka Faderhead) but to Agra’s stage he brought Joel Meyer and Daniel Meyer from SAM, and Marco Visconti from XP8. It seems unclear whether these are included in the project or just in the live setting. When Faderhead was best let those hard heavy EBM in Combichrists spirit, but sometimes Faderhead passed that magic line and played something rather stemmed from commercial RnB/house/techno/dubstep-swamp with terrible autotune effects and other unthinkable for subcultural genres. “Fistful of Fuck You” and “When The Freaks Come Out” are examples of the former and “Dancers” on the other. Many texts are, moreover, so sexist that they would fit better in some gangsta rap instead.

The last band I saw at Agra’s stage was Belgian Absolute Body Control. It was again Dirk Ivens from The Klinik on the same stage but without the mask, and this time in company of Eric Van Wonterghem. They played old school minimal wave with a hint of EBM. Dirk Ivens carried himself as usual stylish on stage but the song material didn’t really lift. The projections on the background screen were also minimalistic and quite simple yet very effective and stylish.

Then I went to Moritzbastei’s small intimate stage to see Robotiko Rejekto, a German electro/EBM-band. When I got there it remained only a few songs of the show so I didn’t really get any good view of the band. Some of the songs were in all cases quite melodious and closer to electro than EBM. I had no great expectations of this band that I did not know from before, but some songs sounded really good, such as “High Fidelity“.

On Moritzbastei I then continued the mandatory final club night on three dance floors, until I got kicked out with fellow Swedes at 7:30 pm. It was just in time for going back to the hotel to pack my bags and then have the hotel breakfast. Then there was only one hour of sleep before it was time to check out and head for the train station. It was over.

There remains now only the eternally long wait for next year’s event.

[zooeffect AgCADzrFcn4f]

Share Button

Comments are closed.