Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 21 mars 2014
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Kate Holmes, Nicole
Land: England
Recensent: Alexander Johansson
Klientilismens sista suck?
Brittiska Client har släppt sitt femte studioalbum. Det har hunnit gå fem år sedan “Command” men trots att “Authority” presenteras som ett mörkare album så är det i allt väsentligt samma Bananaramasynthpop som tidigare. Det innebär ljus kvinnlig sång på ett tunt lager electro som påfrestande ofta har mer med schlagermusik än synthpop att göra, som t ex i otäcka “The Shining Path”.
Ladytron-konceptet, att repetera ett fåtal kongeniala oneliners, förstörs fullständigt i “Artificial” där de synthpopiga nipprigheterna kunnat ha ett existensberättigande på 80-talet, men därefter? “Nocturnal Eyes” som avslutar skivan är lika eländig den och uppbyggd på samma sätt, plågeriet pågår i över 9 minuter. Här finns tyvärr inget av det electro-egensinne som Ladytron förmår att skapa, även om de kommer ganska nära på “Obsession” som hör till skivans bästa spår. “XXX Action” är en bpm-förbättrad version av David Bowies “Fashion” där de sjunger action istället för fashion. Ungefär lika kreativt som deras scenshow på Das Boot 2008 och då är det ju ändå något speciellt med kvinnor i uniformer.
“Refuge” är hygglig synthpop med bra driv och läcker produktion (ett par av remixerna på singelversionen av “Refuge” är också riktigt lyckade). “Faith” är albumets vackraste spår, en krävande ballad med Cocteau Twins-influenser, som tvingar Client N att anstränga sin röst till det yttersta. Den bär och det griper. Remix-versionerna av Chrom och Lukas på “You Can Dance” är mycket bättre än Clients egen version på plattan.
Till slut så måste man ju ställa sig frågan hur ett band som signades av pekfingerkeyboardisten Andrew Fletcher till hans skivbolag Toast Hawaii, legat på Mute, turnerat med Depeche Mode och samarbetat med Martin Gore och Douglas McCartney, inte kan åstadkomma något bättre? De har ju t o m haft en låt i en av mina favoritteveserier Nip/Tuck, “Price of Love”, och andra låtar i CSI och L Word. På “Authority” har de tagit hjälp av begåvade producenten David Francolini från Dragons och hans “Refuge”-remix i eget namn slår det mesta på albumet beträffande kreativitet och driv. Tyvärr tror jag att det är synthpopklientilismen som spökar. Tänk vad alla de begåvade band som inte får den här uppbackningen hade kunnat genomföra med en bråkdel av all den backup och marknadsföring Client fått genom åren?
Bästa låtarna: “Refuge”, “Obsession” och “Faith”
Tracklist
01. Authority
02. Design
03. XXX Action
04. You Can Dance
05. The Shining Path
06. Refuge
07. After Effect
08. Faith
09. Artificial
10. Obsession
11. Quarantine
12. Nocturnal Eyes
No Future for Clientilism
The British band Client has released their fifth album. Five years has passed since the album “Command” and Client states that “Authority” should be darker but it is the same Bananarama-oriented synth-influenced 80’ties pop as before. That means a female bright voice on an electro layer that has more in common with Eurovision song contest schlagers than contemporary electro music, clearly in the nasty “The Shinging Path”.
The minimalistic Ladytron-concept, to repeat a few clever modern life oneliners, is wasted in “Artifical” with its outdated synth pop tomfoolery. The last song, “Nocturnal Eyes”, is equally miserable, and it goes on for over 9 minutes. It gets a little better on “Obsession”, one of the best tunes on the album, that comes closer to Ladytron’s willfulness. “XXX Action” is a bpm-upbeat version of David Bowie’s “Fashion”, with the word action instead of fashion.
“Refuge” is decent synth pop and well produced and some of the remixes (that can be found on the single version) are very good. “Faith” is the most beautiful song, a demanding ballad close to some of Cocteau Twins miracles, and Client N has to strain her voice to the limit. The single “You Can Dance” is another piece of quality craftmanship although the remixes by Chrom and Lukas are better than the album version.
In the end you have to ask yourself – a band, first signed by DM’s forefinger keyboardist Andrew Fletcher to his label Toast Hawaii, issued by Mute. A band that has collaborated with Martin Gore of DM and Douglas McCartney of Nitzer Ebb – shouldn’t they be able to do something much better than “Authority” in five years? With such previous patrons, and now, with talented producer David Francolini from Dragons, shouldn’t the clients perform better? There is no future for clientilism.
The best songs: “Refuge”, “Obsession” and “Faith”
