Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Trisol Music Group
Releasedatum: 14 februari 2014
Genre: Harsh EBM
Bandmedlemmar: Thomas Rainer
Land: Österrike
Recensent: Patrik Lark

(English version below)

Håller måttet men ger inte det lilla extra

Nachtmahrs femte fullängdare ges även ut i en limiterad version; en konstnärligt illustrerat bok om 36 sidor plus själva CD:n. De mycket välgjorda illustrationerna är skapade av den skotske konstnären Bruce Stirling John Knox. Inte helt oväntat föreställer de flesta blod, krig, skräck och sexiga kvinnor mer eller mindre klädda i uniform, sedan länge givna ingredienser i Nachtmahrs varumärke. Nachtmahrs överbefälhavare Thomas Rainer kommer från fetisch- och BDSM-scenen och valde en stark image åt bandet. Bland alla slätstrukna laptop-band ville han åstadkomma något tuffare som kunde göra större intryck på publiken. Han valde något som passade hans eget tycke och smak. Nachtmahrs stora internationella framgångar visar tydligt att konceptet var lyckat. Nachtmahr delar dock industriscenen i två läger; de som älskar dem och de som hatar dem.

Liksom Laibach, Nitzer Ebb, Feindflug,Combichrist med flera har han anklagats för att vara alltifrån en misogyn sexist till en nazidoftande fascist. Själv betonar han att Nachtmahrs musik är helt opolitisk och att uniformerna är ett uttryck för hans stora intresse för militaria. Eller som han själv uttrycker det i en intervju för I Die You Die (24 maj, 2012):

”Military fashion, which is very, very acceptable in the fetish subculture, is often put into the same pot as right wing. In BDSM it’s all about domination, and about power, and the uniform reflects that kind of power. There is no political statement contained within. It’s the effect you get when wearing it, when people are seeing it, but also for when you’re wearing it yourself. You put on a uniform, you look at yourself in the mirror and you’re feeling empowered.”

Man kan tycka vad man vill om band som lägger stor energi på att utforma sin visuella image. Många gånger kan det vara ett ytligt sätt att kompensera för att produkten inte håller tillräckligt hög kvalitet. Men så behöver det inte vara. Kraftwerk, Bowie, Laibach och Marilyn Manson är alla stora posörer som har lyckats kombinera det visuella med musikalisk substans. Man kan också vända på det och konstatera att alltför många band gör det alldeles för lätt för sig och bjuder inte på något extra utöver musiken. Inom en genre som elektronisk musik där det mesta är förprogrammerat blir det extra tråkigt live om inget annat element tillförs. Själv har jag alltid haft en dragning till dessa visuella band, för vad hade väl Depeche Mode varit utan Anton Corbijn?

Medan Kraftwerk och Laibach är mer att betrakta som sofistikerade konstprojekt har Nachtmahr valt en annan väg. Liksom Marilyn Manson har Thomas Rainer istället använt sig av själva provokationen som ett instrument. Effekten har inte låtit vänta på sig men svärdet är tveeggat och har också gett honom en massa uppretade motståndare. Det resulterade nyligen i att bandets Facebooksida släcktes ner efter en mängd anmälningar. Den var dock uppe igen efter några dygn. Det är i kampen mot dessa motståndare som den nya skivan har kommit till, enligt presstexterna:

“NACHTMAHR is the concept of an enemy to all those who envy Thomas Rainer’s success and want to dethrone him. Now he dedicates an album to all these people. “Feindbild’ is its name.”

Hur låter det då? Jo, ganska precis som man kunde förvänta sig; hårda dansanta beats till en i övrigt ganska avskalad ljudbild och så Thomas omisskännliga röst, någonstans mellan growl och harsh, ovanpå det. Albumet innehåller elva spår och inleds starkt med “Wir sind zurück”, en typisk klubbhit med kraftfull refräng och tungt pumpande beats i högt tempo. ”Dämon” är av liknande snitt men har snäppet sämre refräng.

Tredje spåret sticker ut lite som den enda coverlåten, dessutom med en kompletterande kvinnlig röst från Fräulein Plastique (tidigare Welle:Erdball). Det är Second Decays klassiska synthpoplåt “I Hate Berlin” som fått en betydligt mer militant framtoning. På ”Die Fahnen unserer Väter” har tempot gått ner lite och melodierna fått kliva fram. Låten har ett skönt stomp och en ovanligt fet bas. Det är en riktigt skön låt men lite för långsam och kanske för snäll för att bli en riktig Nachtmahr-hit.  Av övriga låtar så höjer sig titelspåret ”Feindbild” och ”Liebst du mich?” som potentiella dansgolvskandidater med refränger som fastnar.

Skivans avslutande spår ”Wache” har inget släktskap med övriga låtar. Det är ett pianostycke av klassiskt snitt, så långt ifrån industrimusik man kan komma. Men det känns faktiskt befriande och härligt avslappnande med detta vackra två minuters avslutande pianostycke. Efter tio hårt pumpande betongkrossare till låtar behövde man liksom det.

Som slutsummering kan konstateras att Nachtmahr håller formen och det finns inte så mycket att klaga på, Thomas Rainer kan sitt hantverk. Men det där lilla extra vill inte riktigt infinna sig. Några överraskningar bjuds det inte på. Det låter ganska precis som man vant sig vid att det brukar göra. Lite mer förädling av soundet hade man kunnat hoppas på, och kanske någon lite mer distinkt hit. Helheten blir en smula jämntjock. Men givetvis ska man gå och se dem live på Nalen i Stockholm den 25 april (2014).

Bästa spår: ”Wir sind zurück”, ”Die Fahnen unserer Väter”, ”I Hate Berlin”, ”Liebst du mich?”

Tracklist

01. Wir sind zurück (03:20)
02. Dämon (04:17)
03. I Hate Berlin (04:15)
04. Die Fahnen unserer Väter (04:07)
05. Chaos (05:07)
06. Parasit (04:05)
07. Feindbild (03:24)
08. Stehend sterben (o3:56)
09. Liebst du mich? (03:53)
10. The Torch (04:10)
11. Wache (02:17)

Up to scratch but do not provide the extra mile

Nachtmahr’s fifth album is also published in a limited edition; An artfully illustrated book about 36 pages plus the CD. The very well-made illustrations are created by Scottish artist Bruce Stirling John Knox. Not coincidentally represents most blood, war, horror and sexy women more or less dressed in uniform, long abandoned ingredients in Nachtmahr’s brand. Nachtmahr’s supreme commander Thomas Rainer comes from the fetish and BDSM scene and chose a strong image for the band. Among all the mediocre laptop band, he wanted to achieve something tougher that could make greater impression on the audience. He chose something that suited his own taste. Nachtmahr’s international success clearly shows that the concept was successful. Nachtmahr however, divide the industrial scene into two camps; those who love them and those who hate them.

Like Laibach, Nitzer Ebb, Feindflug, Combichrist and others, he has been accused of being all from a misogynic sexist to a Nazi fragrant fascist. Self, he stresses that Nachtmahr’s music is completely apolitical and that uniforms are an expression of his great interest in militaria. Or as he puts it in an interview I Die You Die (24 May 2012):

”Military fashion, which is very, very acceptable in the fetish subculture, is often put into the same pot as right wing. In BDSM it’s all about domination, and about power, and the uniform reflects that kind of power. There is no political statement contained within. It’s the effect you get when wearing it, when people are seeing it, but also for when you’re wearing it yourself. You put on a uniform, you look at yourself in the mirror and you’re feeling empowered.”

Every one may have his opinion about bands that put great effort into designing their visual image. Many times it may be a superficial way to compensate for a product not of a high enough quality. But it doesn’t have to be. Kraftwerk, Bowie, Laibach and Marilyn Manson are all great poseurs who have managed to combine the visual image with musical substance. One can also put it the other way around and say that too many bands make it too easy for themself not offering anything extra beyond the music. Within a genre like electronic music where most of it is pre-programmed, it will be extra boring live unless another element is added. Personally, I have always had an attraction to these visual bands, for instance what would Depeche Mode have been without Anton Corbijn?

While Kraftwerk and Laibach is more to consider as sophisticated art project Nachtmahr have chosen a different path. Like Marilyn Manson, Thomas Rainer instead used the actual provocation as an instrument. The effect has not been forthcoming, but the sword is double-edged and has also given him a lot of angry opponents. This resulted recently in the band’s Facebook page being taken down after a lot of complaints. It was however up and running again after a few days. It was in the battle against these opponents that the new album was made, according to the press texts:

“NACHTMAHR is the concept of an enemy to all those who envy Thomas Rainer’s success and want to dethrone him. Now he dedicates an album to all these people. “Feindbild’ is its name.”

How does it sound then? Well, almost exactly as one might expect; hard danceable beats to an otherwise fairly stripped-down sound and so ThomasRainer’s unmistakable voice, somewhere between growl and harsh, on top of that. The album contains eleven tracks and begins strongly with “Wir sind zurück“, a typical club hit with powerful choruses and heavy pumping beats at a rapid pace. “Dämon” is of similar section but has a cut inferior chorus.

Third track stands out as the only cover song, and with a complementary female voice from Fräulein Plastique (formerly Welle:Erdball). It is Second Decay’s classic synth pop song “I Hate Berlin” but here with a much more militant appearance. On “Die Fahnen unserer Väter” the pace has dropped a little and the melodies stepped forward. The song has a nice stomp and for this album an unusually bold bass. It’s a really nice song but a little too slow and perhaps too nice to be a real Nachtmahr hit. Among the other songs rises the title track “Feindbild” and “Liebst you mich?” as potential dance floor candidates with choruses that stick.

The album’s closing track, “Wache” has no relation to the other songs. There is a piano piece of classic cut, as far from industrial music as you may get. But it actually feels liberating and relaxing with this beautiful two-minute closing piano piece. After ten hard pumping concrete-crasher songs you kind of like it.

As a final summary it can be stated that Nachtmahr keep the standard and there is not much to complain about, Thomas Rainer knows his craft. But that little extra doesn’t really show up, no invitations to any surprises. It sounds very much as any expectations. A bit more refinement of the sound one might have hoped for, and maybe one little more distinctive hit song. The whole is a tad uniform thickness. But of course you should go and see them live at Nalen in Stockholm on 25 April (2014).

Best tracks: “Wir sind zurück”, “Die Fahnen unserer Väter”, “I Hate Berlin”, “Liebst you mich?”