| Rabia Sorda – “Hotel Suicide”Elektroskull.com

Subscribe via: RSS

Categorized | Recension

Tags : dark electro, Erk Aicrag, Hocico, Hotel Suicide, Jeans, Marcus Engel, Patrik Lark, post punk, Rabia Sorda

Rabia Sorda – “Hotel Suicide”

Posted on 07 March 2014

Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 29 november 2013
Genre: Industrial, dark electro, post-punk
Bandmedlemmar: Erk Aicrag (Erik Garcia), (Jeans), (Marcus Engel), (Grigory Feil)
Land: Mexiko/Tyskland
Recensent: Patrik Lark

Sjuder av självförtroende

Rabia Sorda är Hocico-frontmannen Erk Aicrags sidoprojekt sedan 2003. Här tillåter han sig skapa lite annorlunda musik än den dark electro som mexikanska Hocico förknippas med. Förflyttningen är påtaglig om än inte monumental. Det är fortfarande mörk elektronisk musik av det hårdare slaget det handlar om. Men med Rabia Sorda har Erk Aicrag valt att uttrycka sig med en påtagligt rockig attityd.

Till sin hjälp har han Jeans (trummor) och Marcus Engel (gitarr, keyboard, precussion) som ser till att soundet inte blir stelt elektroniskt. Bitvis är trumsoundet bombastiskt med fläskiga pukor och percussiva element. Gitarriffen håller sig på mattan och blir faktiskt utmärkta komplement till den elektroniska grunden. Tempot är generellt sett högt och Erk verkar arg. Han gapsjunger på de flesta låtarna, vilket kan bli en smula påfrestande i längden. Men det är riktigt bra låtar och ”fullt ös”-konceptet äventyrar aldrig den höga produktionskvalitén. Det är fingertoppskänsla i mixningen där inget tillåts äta upp det andra. Riktigt bra, måste man säga.

Albumet inleds med pampiga ”Indestructible” som med marschtakt bankar sig in i huvudet. Men någon riktigt vass låt är det inte. En sådan kommer dock på andra spåret ”Turbulence”. Men högt uppskruvat tempo och mängder av energi blandat med melodiska synthslingor är den en av albumets bästa låtar.

På den utmärkta singeln ”Eye M the Blacksheep”, som släpptes före albumet, fanns en cover på Joy Divisions ”She Lost Control”. Det var knappast någon slump inser man när man lyssnar på albumet. Flera låtar har påtagliga postpunk-influenser, inte minst låten ”Deaf” med sin arketypiska postpunks-bas. Det är en låt som är svår att värja sig mot. Med sitt primitiva ös kör den rakt över en i ett våldsamt tempo. Jag skulle vilja se ett mexikanskt dansgolv på en mörk alternativklubb när den här låten spelas!

På titelspåret ”Hotel Suicide” har tempot skruvats ner något och känslan i låten går lite mer åt pophållet. ”Dibujando el Veneno” är ett instrumentalt mellanspel som man klarar sig utan, men å andra sidan kan det behövas lite andrum på ett album med så här högt tempo. På ”Somewhere along the road” är toköset tillbaka i en riktig rockrökare. Vid det här laget börjar man nästan längta efter en lugn låt, och faktiskt kommer det en också. “Marionette” är knappast något av de bättre spåren men det fyller en funktion.

Tempot höjs igen på “Abuse Me” där Erk imiterar Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthys djupa basröst från låten “Control I’m Here” med stor framgång. Gitarrer blandas med syntharrangemangen med förvånansvärd lätthet.

“Noviembre arde” avslutar standardversionen av ”Hotel Suicide” men på deluxe-versionen ** (som inkluderar bonusdiscarna “Room 13” och “Live in Leipzig”) får man också två bonuslåtar, fem remixer och sex livespår. Det blir i mesta laget och jag föredrar ändå Rabia Sordas egna versioner, trots remixer från intressanta namn som Aesthetic Perfection, Formalin och Terrolokaust.

Rabia Sorda är inte att betrakta som något litet sidoprojekt längre. Det är ett riktigt snyggt album som de har snickrat ihop. Men det kommer egentligen inte som någon överraskning. Redan det föregående albumet ”Noise Diary” visade prov på storartat låtmakeri med höjdarspår som ”Out of Control” och ”Radio Paranoia”.

”Hotel Suicide” är Rabia Sordas tredje album och det känns som att de har satt sin stil och sitt sound nu. Albumet är mycket mer jämnstarkt än de två tidigare och bättre sammanhållet. Det innehåller inga ängsliga sneglingar åt olika håll, inget spretande och trevande i olika försök att hitta något eget. Här sitter allt på plats och bandet sjuder av självförtroende.

7/10 MYCKET BRA!