Format: (Album) Digital
Skivbolag: Eget
Releasedatum: 21 januari 2014
Genre: Synthpop
Bandmedlemmar: Christopher Maxwell Rose
Land: USA
Recensent: Alexander Johansson

En åttiotalsrymd att vara ensam i

“Control” är det andra albumet från Christopher Maxwell Rose intelligenta enmansprojekt Maxwell’s Complex och en utmärkt uppföljare till debuten “Transmission”. Det serveras en lätt synthpop med bouquet av åttiotal i en luftig rymd av ensamhet. Det här är lyssningsmusik för lurar. Nästan varje spår är fyllt av stereoeffekter och de få och nakna ljuden går förlorade så fort det försigkommer ovälkomna bakgrundsljud.

På albumet gömmer sig Rose i en persona i form av en vemodig astronaut, en kollega med David Bowies’ Major Tom och Sandra Bullocks Ryan Stone-figur i “Gravity”, och svävar tyngdlös runt i rymden och betraktar sorgset livet genom en lins av minnen och tillkortakommanden. Som i “Precious” där Rose sjunger: “Anything that is precious/Can always be stolen/Anything that is fragile/Is prone to being broken”

Musikaliskt påminner det om både Pet Shop Boys, Kraftwerk och Depeche Mode. (Rose har lagt upp hyggliga covers på både David Bowies “Ashes to Ashes” och Depeche Modes “In Your Room” på Maxwell’s Complex-sajten som visar att varken hans röst eller produktion behöver skämmas för sig.) Fast allra mest låter det som Martin Gores soloprojekt och när det är som allra bäst är det lika vackert som “Compulsion” från “Counterfeit EP” eller “Softly Over” från Yazoos kosmiska “You and Me Both”, en av världens vackraste skivor, från 1983. På “Control” heter också en av låtarna just “1983 (Simple Pleasures”, Rose sjunger: “And trick the mind into believing/That darker days were bright/We were better/We were young”.

Jag tror att om Rose slår Alan Wilder en signal, nu när Recoil verkar vara på väg ner i graven, så skulle de gemensamt kunna få, i alla fall mig, att tro att de kan bli ett nytt Depeche Mode. Maxwell’s Complex är lite för svalt och i längden intetsägande för att passa min lite hårdare smak trots alla charmiga referenser till differentialekvationer och kontrollbehov. Med lite fler upptempolåtar och svulstigare produktion skulle de kanske kunna åstadkomma något som skulle kunna vara nästan lika bra som att vara ung igen?

Bästa spår: “Oxygen” och “Precious”

Tracklist

01. Prologue (01:30)
02. Control (04:12)
03. Oxygen (03:59)
04. 1983 (Simple Pleasures) (05:11)
05. Hurting Inside Out (04:29)
06. The Order of Things (04:57)
07. Control, Pt. 2 (01:37)
08. Precious (free) (04:41)
09. The Speed of Sound (04:39)
10. All We Want (04:42)
11. (And Here We) Rise (05:06)