Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 11 februari 2014
Genre: Electro, industrial
Bandmedlemmar: Daniel Graves, (Tim Van Horn), (Elliott Berlin)
Land: USA
Recensent: Patrik Lark

Catchy industripop utan spår av aggrotech

Aesthetic Perfection är Daniel Graves skötebarn. På scen är de ofta tre – men när det gäller låtskrivandet håller Daniel själv i rodret.

Bandet debuterade med aggrotechskivan “Close to Human” för att sedan lyckas med den svåra balansakten att kombinera hårt sound med melodiska låtar, utan att trampa igenom den bräckliga isen. På andra albumet “A Violent Emotion” skapades till exempel den fantastiska låten “Spit it Out” som är något av det bästa som åstadkommits inom scenen under 2000-talet.

På tredje plattan ”All Beauty Destroyed” började melodierna breda ut sig allt mer, till en del fans förtret, men likafullt fanns fortfarande ett antal verkligt fina spår som fortfarande klarade balansen. På något sätt låg det i luften att denna fjärde skiva skulle fortsätta utvecklingen mot mer lättsamma melodidrivna låtar och därmed helt lämna den hårdare skolan av elektronisk musik. Daniel Graves ägnade själv stor möda på sociala medier med att förvarna om de stora förändringar som var på väg i och med den nya skivan. Han var ganska tydlig med att alla gamla fans kanske inte skulle gilla den. Det kommer alltså inte som någon större överraskning att ”’Til Death” går mot pophållet. Det förvånande är att steget blev så pass långt och förändringen så genomgripande.  Alla spår av aggrotech-ursprunget är i princip bortsuddade. Daniel Graves visar stort mod som vågar kapa sina musikaliska rötter och istället leverera en catchy industripopplatta.

”’Til Death” består bara av tio låtar. Albumet inleds med det spökligt stämningsfulla introspåret “Happily Ever After” och avslutas med likaledes lugna “Lovesick”. På mitten bryter “Showtime” av med sin svepande valstakt och tidiga åttiotalsvibbar med en doft av Fad Gadget. Återstående sju låtar utgörs av den nya inriktningen med catchy upptempo industripoplåtar. Förstasingeln ”Antibody” tröttnade jag på redan efter andra genomlyssningen. Den är helt enkelt lite för mycket; upprepande och fyrkantigt banal på något sätt. De krystade inåtskriken hjälper inte upp det hela. “Lights Out (Ready to Go)” har en riktig skön och driven refräng, tyvärr ackompanjeras den av Nintendo-liknande synthljud som är direkt avtändande och ger helheten ett kitschigt intryck. “Oh, Gloria!” är av liknande snitt med en lika distinkt hitkänsla och en melodi som sätter sig. Lite mindre Nintendo i soundet på denna så resultatet är inte pjåkigt alls.

”Death Rattle” och andrasingeln ”The Dark Half” är de spår som jag gillar bäst. De är också de låtar som är mest besläktade med tidigare material och har lite hårdare framtoning med tydligare industriinfluenser. Ironiskt nog så föredrar jag Suicide Commandos remix på ”The Dark Half”-singeln. Där finns även det utmärkta bonusspåret ”Dead Ringer” som elakt nog inte fick vara med på albumet. Detta hade annars varit den bästa låten enligt min mening.

Tredjesingeln ”Big Bad Wolf” faller lite på eget grepp med sina osmakliga metaforer. Inte ens Daniel Graves går i land med tre små grisar, rödluvan och stora stygga vargen. Någonstans måste man dra gränsen. Å andra sidan kanske vi ska vara glada att han inte skriver rakt ut vad det är han sjunger om. En annan recensent tolkade det som antingen kannibalism eller menstruationssex.

Återstår bara att nämna ”The New Black” som är ännu en utomordentlig poplåt. Den har skönt dansanta verser men tappar tyvärr det i refrängerna.

Egentligen är det skruvade skivomslaget med ett dödskalleprytt bröllopspar genialiskt. Det beskriver nästan exakt hur musiken låter. Där finns en mörk botten men ovanpå det brer han på med eklektiska broderier som ofta går åt det kitschiga hållet.  Det mörka undertrycks med lekfulla arrangemang, glättig synthpop och inslag av datorspelsmusik. De verkligt distinkta melodierna står i centrum och formar smått genialiska poplåtar, var och en med sin originella tvist.  Gott så, men kvar på perrongen när tåget har gått, står ganska många av oss kvar. Det här var inte vårt tåg. Daniel Graves förtjänar lovord för att sitt stora artistiska mod och sin integritet, liksom sitt skickliga låtskrivande, men han har därmed också fört musiken till en annan spelplan som inte intresserar mig nämnvärt. Gillar man mörk musik med lite tyngd och en hård kant så är helt enkelt Aesthetic Perfection inte längre ett alternativ, och det känns lite ledsamt.

Bästa spår: “The Dark Half”, “Death Rattle”, “Oh, Gloria!”

Tracklist

01. Happily Ever After (02:51)
02. Antibody (04:12)
03. Lights Out (Ready to Go) (04:15)
04. Death Rattle (04:13)
05. Big Bad Wolf (04:25)
06. Showtime (04:50)
07. Oh, Gloria! (04:43)
08. The Dark Half (04:32)
09. The New Black (04:22)
10. Lovesick (04:34)