Artist: Depeche Mode
Datum: 11 december 2013
Scen: Scandinavium, Göteborg
Arrangör: Live Nation
Rapport & Foto: Anders Mellgren

Anders Mellgren besökte Scandinavium i Göteborg för att avnjuta Depeche Mode och lämnar härmed följande liverapport..

Helt utan förväntningar traskade jag iväg med mitt sällskap till Scandinavium för att se Depeche Mode. Sommarens konsert i Globen var kanske inte en besvikelse, men jag hade hoppats på mer.

Inledningen var precis som på Globen öppningsspåret från senaste plattan, “Delta Machine”. “Welcome to My World” rasslar Dave Gahan fram utan någon vidare tonsäkerhet, men å andra sidan är det svårt att hålla ton och takt utan någon annan referens än knaster. Så fort musiken sätter igång tar det sig och i och med det så drar showen igång. Vi får se ett väloljat turnémaskineri som man skulle kunna tänka sig passerar Göteborg på ren rutin, men vi möts av fem “gubbar” som är som pojkar på scenen med en enorm spelglädje, närvaro och vitalitet. Säkerligen gjorde det en del att publiken i Scandinavium lämnade en respons värdig ett band som har spelat i över 30 år. Jag hade ungefär samma position som i Globen, men den skillnaden att nu stod jag mitt i ett engagerat publikhav till skillnad från en mer slentrianpublik som var på Globen i somras.

Efter inledningens två spår från senaste albumet levereras i det närmaste en hitkavalkad. “Walking in My Shoes” visar att Christian Eigner är väl värt sitt gage, det var han redan i somras då han bevisade att med livespelade trummor framför och tillsammans med programmerade diton får man en nerv i framförandet som inte går av för hackor. “Black Celebration” har ett aningen långsammare tempo än vi är vana vid, vilket tillför låten pondus. Jag gillar det.

Traditionsenligt får vi en stund med bandets andre leadsångare, Martin L. Gore, i mitten av konserten där han ger en avskalad version av bluesiga “Slow” i snyggt samarbete med Peter Gordeno på klaviatur. Efter det direkt till en av kvällens höjdpunkter, “But Not Tonight”, som avslutas av publikens allsång, eller rättare sagt där Mr Gordeno börjar spela igen för att avsluta låten. Magiskt.
Under nästkommande Heaven slås jag av hur snygg produktionen är i sin helhet med ett fantastiskt ljus i runda trussar som åker lite upp och ner, och en asymmetrisk videoskärn, hela bakväggen av scenen är en videoskärm uppbyggd enligt “Delta Machines” formspråk i trianglar. Där projiceras förutom livekameraproduktionen även filmat material till låtarna. Snyggt, smakfullt och imponerande väl utfört. Följande “Behind the Wheel” är en annan höjdpunkt som ger stort jubel, det är tydligt att fansen (vi alltså) gärna ser att man blandar och ger ganska friskt ur det tidigare materialet utöver senaste skivan, och det faktiskt något som besannas i Scandinavium.

Jag gillade inte versionen av “A Pain That I’m Used to” i Stockholm, men här i Göteborg lyckades ljudteknikern skapa en bättre harmoni i mixen vilket tilltalade mig. Ljudet på den här konserten var över lag fantastiskt även om jag hade lite mer att önska i början, men i egenskap av min yrkesroll ( jag är ljudtekniker) vet jag hur svårt det är att få ihop det i en tom arena (den är ju faktiskt tom under soundcheck!) av den storleken, jag tror dock att Scandinavium har bättre förutsättningar än Globen.

Ordinarie set avslutas av “A Question of Time”, “Enjoy the Silence” och “Personal Jesus”. Depeche Mode är ett band för de stora arenorna och Dave är vår messias. Danspartyt och euforin på innerplan saknar motstycke!

Fem låtar i extranumret inleds med “Shake the Disease” av Martin L. Gore och Peter Gordeno i avskalad version. “Halo” i Goldfrapps version får en snygg videoproduktion som avslutas med en rätt kul reaktion från den omgivande publiken. Hela låten är filmad genom en röd triangel (som en varnings triangel ungefär) och den avslutas med att den flyttas in i bild och vi får se att den sitter som en gloria över huvudet på en tjej som visar upp sina handflator när låten klingar ut, där det står just HA LO. Naaww är väl det närmaste man kan beskriva reaktionen som.

“Just Can’t Get Enough”, “I Feel You” och avslutande “Never Let Me Down Again” är ytterligare bevis på vad det här bandet har åstadkommit. Alla vet vad som kommer att hända under den sistnämnda låten och hela Scandinavium är verkligen med på noterna.

När man lämnar en bra konsert är man inte nöjd, man vill ha mer. Jag längar efter nästa platta och nästa turné, om jag inte rent av måste göra en resa för att se ett gig till.

Slutfundering: Jag har inte nämnt Fletch (Andy Fletcher) något i den här texten. Jag funderade flera gånger under konserten över det faktum att han står ganska ensam på sin kant medan de andra fyra interagerar med varandra mer eller mindre hela tiden. Han står lite som en predikare på sin egna upphöjda position. Spontant undrar jag om han kommer att vara kvar länge till i bandet när hans roll som medlare mellan de två andra inte längre verkar behövas. Han är den som alltid pratar om att dom blir äldre, vilket dom ju för all del blir, samtidigt är han ju lite av talesperson för bandet. Framtiden får utvisa detta.

Setlist

• Intro
• (Utdrag ur “Welcome to My World”)
• Welcome to My World
• Angel
• Walking in My Shoes
• Precious
• Black Celebration
• Should Be Higher
• Policy of Truth
• Slow (Akustisk version med Martin)
• But Not Tonight (Akustisk version med Martin)
• Heaven
• Behind the Wheel
• A Pain That I’m Used To (Jacques Lu Cont’s Remix version)
• A Question of Time
• Enjoy the Silence
• Personal Jesus

Extranummer

• Shake the Disease (Akustisk version med Martin)
• Halo (Goldfrapp Remix version)
• Just Can’t Get Enough
• I Feel You
• Never Let Me Down Again