| X-Fusion – “What Remains is Black”Elektroskull.com

Subscribe via: RSS

Categorized | Recension

Tags : Be Warned, Dark Dimensions Label Group, Existence, I Am Your God, Jan L, Jan Lehmkämper, Noisuf-X, Quietus, Raise Your Voice, Scanner, Sneaky Lies, The Beast Inside, Trockenblume, Waiting for Apocalypse, What Remains is Black, X-Fusion

X-Fusion – “What Remains is Black”

Posted on 08 July 2013

Format: (Album) CD (jewelcase), CD (cardboard/300 exemplar), Digital
Skivbolag: Scanner (Dark Dimensions Label Group)
Releasedatum: 24 maj 2013
Genre: Harsh EBM, Dark Electro
Bandmedlemmar: Jan Lehmkämper
Land: Tyskland
Recensent: Patrik Lark

Jan L lämnar inga fans besvikna

Jan Lehmkämper (alias Jan L) är en tysk musikproducent och DJ som mest är känd för sina två electro-industrial-projekt X-Fusion och Noisuf-X. X-Fusion är det ursprungliga projektet och har gett ut ungefär dubbelt så många titlar som det senare. Med dryga dussinet album får X-Fusion ses som ett väl inarbetat varumärke inom harsh EBM och aggrotech.

Det nya albumet ”What Remains is Black” börjar med ett kortare instrumentalt intro-spår, ”Existence”. Det är mest stämningsfullt, inte mycket mer att orda om det. Då är titelspåret som följer betydligt mer intressant. Det har lite hitkänsla och en karaktäristisk ”gungig” bas, som verkar ha fått någon slags baklänges-reverb-effekt. Lite udda och oväntat, men gör samtidigt låten något odistinkt i taktfastheten.

Tempot dras upp betydligt i ”The Beast Inside” som känns som en typisk X-Fusion-låt ämnad för dansgolvet; smattrande bas, lite distade ljud, några technoida blipp-ljud och så den självklart hårddistade rösten som väser fram texten. Det fungerar utmärkt. Tveklöst kommer vi att få höra denna på mörkerklubbarna, men låten saknar något som gör att man minns den. Det finns ingen riktigt hook som fastnar. Detsamma kan gälla för ”I Am Your God” som möjligen känns lite snällare och går något långsammare.

”Waiting for Apocalypse” kan vara albumets bästa spår, i alla fall det som jag i första hand skulle spela på ett mörkt dansgolv, en klubbhit, helt enkelt. Det är högt tempo och Jan Lehmkämper eldar ur sig ordentligt med hetsande domedagsprofetior. Efter denna urladdning är det på sin plats med ett tvärt avbrytande mellanspel i form av icke-vokala ”Hexed”. Det är riktigt mäktigt med orkesterpukor och manskörer och här riktigt ekar det av Laibach och Parzival i något som närmast får gå under genrebetäckningen martial.

”Wicked but Blessed” får räknas som första singelspåret, åtminstone finns en officiell video till låten. Jan Lehmkämper verkar inte gilla religion. I videon låter han en präst överfalla en ensam kvinnlig joggare som denne släpar hem till sin rituella tortyrkammare för att våldta och korsfästa. Videon kan bara rekommenderas för verkliga entusiaster av skräck och blodiga splattereffekter (se nedan). Vad feminister ska tycka om detta törs jag inte spekulera i. Nåväl, tillbaka till låten. Naturligtvis är det ett av albumets bästa spår och en given klubbhit, men jag sätter ändå ”Waiting for Apocalypse” före denna. Kanske är det för att Jan Lehmkämpers bakgrund inom hard trance och acid house skiner igenom mer här. Jag retar mig till exempel på ett distat sync-ljud som han driver lite för långt. Det blir som en digital visselpipa som skär i öronen när aliasing-effekten blir alltför uppenbar. Troligen är jag överkänslig på det här området.

”Be Warned” går inledningsvis i halvtempo för att sedan stressa upp tempot i refrängerna. Ingen klubbhit således men skön att lyssna till. Sedan kommer ”Sneaky Lies” och ”Raise Your Voice”, två upptempolåtar som inte lyckas engagera. Det är lite av utfyllnad över dem. Men skivan är inte slut med dessa. Elfte spåret är en glad överraskning. ”Trockenblume” är lite för långsam för dansgolvet men likafullt ett av de bästa spåren på skivan. Det lägre tempot ger en viss tyngd och refrängen är kanske den starkaste på skivan. Avslutningsvis rundas albumet av med ”Quietus”, ett fyra minuter långt outro. Förutom några körljud är det helt instrumentalt. Inget att hänga i granen direkt, men det kan ändå sägas fylla en funktion.

På hela taget är ”What Remains is Black” ett tämligen bra album. X-Fusions fanskara lär inte bli besvikna, men de ska heller inte förvänta sig några större innovationer, konceptutvecklingen är begränsad. X-Fusion levererar och det här albumet bör hamna i det övre skiktet av de som givits ut hittills.

Bästa låtar: ”Waiting for Apocalypse”, ”Trockenblume”, ”Wicked but Blessed”, ”The Beast Inside” och ”Be Warned”.