Format: (Album) CD, Digital, LP
Skivbolag: Blitz Club Records
Releasedatum: 20 maj 2013
Genre: Synthpop, New Romantic, New Wave
Bandmedlemmar: Steve Strange, Steve Barnacle, Robin Simon, Lauren Duvall
Produktion: John Bryan, Sare Havlicek
Master: Yuri Dent (The Control Room)
Mix: Sare Havlicek
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

Slätstruken återkomst med stilikonen Steve Strange

Den här recensionen handlar om Visages historia snarare än om den nya skivan. Det är ingen slump, för det förflutna är mer intressant.

Ingen artist personifierar den brittiska new romantic-rörelsen som Visages frontman och sångare Steve Strange. Åren 1979 och 1980 höll han hov på legendariska klubben Blitz i Covent Garden, London. Bakom skivspelarna stod DJ Rusty Egan och blandade Bowie, Roxy Music och Japan med Kraftwerk, Giorgio Moroder och Soft Cell.

Med hemmasnickrat extremmode på kroppen, futuristisk musik i öronen och droger i blodomloppet kunde de unga besökarna – många var designstudenter – glömma vardagens regnvåta hopplöshet och hägrande arbetslöshet under några hedonistiska timmar varje tisdagnatt. Besökarna gick under en rad beteckningar som futurister, Blitz Kids och ”The Movement”. För eftervärlden är de kända som new romantics.

Det var en elitistisk liten klick som samlades på Blitz. Ibland höll Steve Strange upp en spegel framför någon av de köande, och frågade retoriskt: ”Skulle du släppa in dig själv?” En kändis som nekades entré var Mick Jagger. Producenten Martin Rushent fick dock komma in, trots att han såg ut som en skäggig farbror – han hade visat sin goda smak genom att ratta Visage och Human League.

En annan högst välkommen Blitz-gäst var David Bowie, som var en viktig inspirationskälla och sågs som ett slags gudfader till rörelsen. Kvällarnas officiella namn var ”Bowie Nights”. Sin vana trogen stal Bowie också tillbaka lite av både stil och musik, vilken märks i videon till ”Ashes to Ashes” där Steve Strange och andra Blitz-besökare medverkar som statister.

Som klubbvärd och stilikon satte Steve Strange en ära i att byta utseende inför varje ny ”Bowie Night”. På så sätt blev det Strange som, tillsammans med bland andra Siouxsie Sioux, satte själva new romantic-stilen. För det är i första hand en subkultur med stilmarkörer, inte en musikgenre. Även om rörelsen framför allt förknippas med synthpop spretar artisterna mot såväl vit soulpop (Spandau Ballet, ABC) som plastig radioreggae (Culture Club).

Detta var precis i början av synthpoperan, och Rusty Egan hade svårt att hitta tillräckligt mycket elektronisk musik att spela. En lösning var att dryga ut spellistorna med egen musik. Visage började som ett studioprojekt när Strange och Egan slog sig ihop med medlemmar från The Rich Kids, Ultravox och Magazine .

I dag minns vi främst ”Fade to Grey” från den självbetitlade debuten (1980), men Visage hade också rad mindre hits som ”The Damned Don’t Cry” och ”Night Train” från uppföljaren ”The Anvil” (1982). På tredje och svagaste skivan ”Beat Boy” (1984) var bara kärnan Strange och Egan kvar från ursprungssättningen, och Strange var vid det här laget fast i ett heroinberoende som knappast hjälpte situationen.

1986 försökte sig Steve Strange på en återkomst under nytt bandnamn, Strange Cruise. Klädstilen var fortfarande fantastisk (även om den säkert uppfattades som daterad då). Musiken var dock något slags soulfunk som vare sig tilltalade gamla fans eller lockade nya lyssnare. Steve Strange försvann från det allmänna medvetandet och in i sina egna drogdimmor.

Strax efter millennieskiftet var electroclash det hetaste som fanns – och på många sätt ett stilmässigt och musikaliskt återupplivande av new romantic. Electroclash handlar i sin klyschigaste form om mode, sex, droger och primitiva electrorytmer. Tänk ”Frank Sinatra” med Miss Kittin & The Hacker. Fischerspooner skulle heller aldrig sett ut som de gjorde om inte Visage hade funnits att sno idéer av. Men Steve Strange var inte redo att dra nytta av tidsandan. Att hans drogmissbruk var en bidragande orsak är ingen högoddsare.

Linda Perry kunde dock casha in genom att skriva den oblyga ”Fade to Grey”-stölden ”One Word” som blev en hit med Kelly Osbourne. Visage stämde och fick en del av kakan. Extra ironiskt, då Steve Strange vanligen inte får ett korvöre av alla sköna royaltyslantar som just ”Fade to Grey” dragit in genom åren – det är en av få Visage-låtar som han inte själv har varit med och skrivit.

På senare år har en drogfri Steve Strange genomfört en rad nostalgispelningar under Visage-namnet med sig själv som enda originalmedlem. Att samla material till ett nytt album har tagit tid, men nu är fjärde skivan ”Hearts and Knives” här. Nu har också sättningen lite mer trovärdighet: gamle medlemmen Steve Barnacle är tillbaka, i sällskap med rutinerade gitarristen Robin Simon från tidiga Ultravox. Andra tidigare medlemmar som Dave Formula, Midge Ure och Rusty Egan ska också ha varit med på ett hörn – den senare är dock enligt en mig närstående källa skeptisk till resultatet.

Hur låter det då? Hyfsat. Soundet är rakt igenom rätt, något anonymt, men som hämtat ur det tidiga åttiotalet. Problemet är låtarna. Inledande ”Never Enough” och singeln ”Shameless Fashion” är klart godkända, och bäst på skivan är vemodigt pulserande ”I Am Watching”, där synthpopsmatter möter new wave-gitarrer. Dessa tre låtar kommer att vara välkomna tillskott på kommande Visage-spelningar. Riktigt dålig är bara avslutande pekoralet ”Breathe Life”.

Däremellan är det slätstruket, med 80-talspop som vägrar att fastna. Som helhet är skivan en gäspning. Det är tur att kläderna – åtminstone i new romantic-sammanhang – är viktigare än musiken.

Tracklist

01. Never Enough (04:02)
02. Shameless Fashion (04:25)
03. She’s Electric (Coming Around) (03:46)
04. Hidden Sign (05:31)
05. On We Go (04:24)
06. Dreamer I Know (03:42)
07. Love in Static (05:08)
08. I Am Watching (04:09)
09. Diaries of a Madman (02:56)
10. Breathe Life (03:02)