Format: (Album), CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Sony Music
Releasedatum: 20 juni 2012
Genre: Eurohouse, Pop, Electronica
Recensent: Erik Uppenberg

Klubbprofil släpper omotiverad och spretig solodebut

Ulrich Bermsjö är en klubbprofil och estradör med ett gediget förflutet på Stockholms gayscen. I mitten av 00-talet var han ena halvan av Nouveau Riche, som ursprungligen var ett slags tröst-Army of Lovers med den orkesterns Dominika Peczynski som extravagant sångerska. Men hon blev sur på skivbolaget, hoppade av och ersattes av den betydligt mindre färgstarka Camilla Brinck.

Med Peczynskis avhopp försvann all star quality från Nouveau Riche, och duon blev inte långlivad. Fullängdaren ”Pink Trash” (2007) innehåller ändå en del starka spår, och är värd en genomlyssning om du gillar gaydisco, Hi-NRG och synthpop. Det är tyvärr mer än man kan säga om Bermsjös solodebut ”Those Who Suffer Love”. (fortsättning nedan)

Skivan är inspirerad av Bermsjös egna funderingar kring kärleken och kraschade relationer. Den inleds med tre dansgolvsdängor, upptempo men mollstämda, komponerade tillsammans med och producerade av Sami Sirviö från Kent. Bäst är singelspåret ”After Hours”, medan de bägge övriga är svåra att komma ihåg och lätta att glömma.

Därefter följer sju lugnare stycken, covers producerade av Magnus Frykberg. Originalen är skrivna av Yoko Ono, Paul Weller, Marianne Faithfull med flera. Stilen varierar från triphop till rena pianoballader.

Man skulle välvilligt kunna säga att ”Those Who Suffer Love” är ett ambitiöst projekt. Det är lite Marc Almond över ”You Do Something to Me”, Bermsjös röst är vek och full av känsla. Den och ”Tarantula” som gästas av Titiyo skulle nog ha varit njutbara med pianokomp och en cocktail i näven på någon av huvudstadens hotellbarer.

Ulrich Bermsjö är inte ensam om att ha hjärtesorg och vilja bearbeta detta med att sjunga egna och andras sånger. Det missunnar jag honom inte. Men ”Those Who Suffer Love” väcker en rad frågor.

Som framgått av ovanstående så spretar skivan rätt rejält. För vem har den egentligen gjorts, förutom för Ulrich Bermsjö själv? Varför får han ge ut sitt album på ett major-bolag som Sony? Det är inte motiverat kommersiellt, än mindre konstnärligt. Och varför tycker stjärnproducenterna Sirviö och Frykberg att dessa eurodängor och crooner-covers är värda deras möda?

Tracklist

1. After Hours  3:52
2. Silver Screen  4:33
3. Deeper High  4:03
4. Revelations  4:30
5. Death of Samantha  3:39
6. You Do Something to Me  3:30
7. Tarantula (feat. Titiyo)  3:59
8. Who Will Take My Dreams Away  3:24
9. Silence and I  3:53
10. Bad Medicine Waltz  5:08