Format: CD, Digital
Skivbolag: Glory & Honour Records
Releasedatum: 8 november 2011
Genre: Synthpop, Futurepop
7/10
Låtskrivandet är lite bättre än ljudsnickrandet
Vid en första lyssning så verkar det som om brittiska Dreams Divides debutalbum “Puppet Love” består till 100% av standardsynthpop, en såsig röra som inte tillför någonting nytt till musikgenren. Ingenting sticker ut, arrangemangen känns kompetenta men trista och sången likadan. Jag suckade djupt inför vetskapen att jag ändå måste lyssna på det här fler gånger när jag ändå mer eller mindre bestämt mig för en sågning men jag är inte en professionell musikkritiker – jag vill ju faktiskt ge det här en chans.
Och helt plötsligt lossnar något.
Jag sitter på en timmeslång busstur när jag slår igång skivan från början medan jag läser ett seriealbum (mest för att det känns som att jag måste. Jag har ju lovat att recensera den) och helt plötsligt så finner jag mig smånynna i en refräng. Jag tänker inte speciellt mycket på det men när det händer igen och igen så kommer jag av mig helt i läsandet. Nu befinner jag mig alltså i en situation som blir mer och mer sällsynt nuförtiden, något som skapats av dagens digitala samhälle där all musik blir allt lättare att ladda ner och därför lättare att avfärda. Det här är inte ett argument angående nerladdning av musik utan ett konstaterande att tillgängligheten förstört för oss. Vi har all musik vi behöver med oss och det är världens enklaste sak att hoppa vidare till nästa låt om den inte greppar tag om dig inom tio sekunder. Istället för att sätta hela min musiksamling på shuffle och halvt uttråkad byta låt efter låt eftersom jag inte ville lyssna på den just då som det mentala bokstavsbarn man är så var jag tillbaka till 1993, då man verkligen lyssnade på en skiva som det var tänkt och jag exempelvis upptäckte efter tio lyssningar att bästa låten på Front 242’s “Tyranny For You” inte var “Tragedy For You”, utan istället “Gripped By Fear”, något som jag inte märkte förrän det var ”försent”.
Samma sak hände nu med “Puppet Love”. Plötsligt så reser sig skivan ur det dunkel som jag var fast besluten att den drunknat i (skamligt nog efter en enda genomlyssning) och jag inser att David Crout och Gem Davison, som ligger bakom detta, har betydligt mer talang än vad jag trott om dem. Albumet innehåller ett antal låtar där en stor styrka ligger i det vokala samspelet mellan de två, tillsammans med refränger som har ett intresse av att vara någon sorts blandning av gammalt och nytt. Influenser som till exempel Depeche Mode och Gary Numan (Jag tycker mig även höra lite Human Leauge) blandas med aningen nyare artister som Projekt Pitchfork och VNV Nation och det gör det hela betydligt intressantare. Till exempel den skönt släpiga “Faces” och det fartfyllda titelspåret är riktigt bra låtar som gått varma hos mig den senaste månaden.
Det som gör att det här albumet är lite svårare att komma in i är det något homogena soundet där ingen låt sticker ut speciellt mycket från helheten. Vid en första lyssning blir det just den där röra som jag fördomsfullt nog antog att den skulle vara och förbli. Låtskrivandet är lite bättre än ljudsnickrandet, något jag hoppas att de utvecklas mer på inför kommande släpp så att musiken får det sound det förtjänar. Sången var också ett element som jag till en början var negativ till, men även där insåg jag att den egentligen inte var dålig. Den behöver helt enkelt en intressantare ljudmatta att växa till.
I slutändan är “Puppet Love” ett klart godkänt debutalbum. Det känns som om bandet har en bra grund att stå på, det finns bra musik här, men att de behöver jobba en del med soundet.
// Joachim Andersson, Elektroskull – Synthportalen
- John 5:40
- Complex 4:41
- Due 3:57
- Faces 5:08
- Wise 4:25
- Desire 4:41
- Leaving 4:49
- Fly 3:15
- Puppet Love 4:37
