Format: CD, Kassett
Skivbolag: Other Voices Records
Releasedatum: November 2011

Genre: Italodisco

8/10

Originaltrogen italodisco med njutbar omsorg om detaljerna

Det sorglösa och solbrända italodiscon, som kännetecknades av undermåliga engelska texter men oerhört catchy melodier, härjade på hitlistor och dansgolv mellan 1983 och 1987. Från början kallades genren sådant som spaghetti-disco.

Men när tyska skivbolaget ZYX år 1983 började ge ut samlingar med låtarna, krävdes ett lite mer värdigt namn, och beteckningen italodisco fick fäste. Genren var skamlöst kommersiell. Begrepp som konstnärlig trovärdighet och äkthet var fullständigt irrelevanta. Som exempel kan nämnas att artisten Den Harrow, som hade en rad hits med ”Catch the Fox” i spetsen, egentligen inte existerade på riktigt. Den tvålfagre fotomodellen på skivomslagen sjöng inte, det gjorde olika anonyma studiosångare.

Italodisco producerades långtifrån bara i ursprungslandet Italien. Från Kanada kom Trans-X, Lime med flera, och Tyskland försåg oss med bland andra Fancy och – dessvärre? – Modern Talking. I Sverige gjorde exempelvis Fake, Paul Rein, Shanghai, Niclas Wahlgren och Christer Sandelin italodiscospår, även om ingen av dessa var renodlade italodiscoartister. Några av de bästa, och mest originaltrogna, svenska italodiscosinglarna spelades in av den mindre kända sångerskan Annie Anner.

I slutet av 1980-talet fasades italodiscon ut till förmån för mer house- och technoinfluerad dansmusik. Förutom några av de värsta landsplågorna – Baltimoras ”Tarzan Boy”, Scotchs ”Discoband” samt ”Vamos a la playa” av Righeira – försvann genren ur det allmänna medvetandet, för att återupptäckas under det tidiga 00-talet. Även om det kanske är överdrivet att tala om en svenska italodiscovåg, så dök det upp några artister som återupplivade eller kraftigt influerades av det klassiska italodiscosoundet.

Sally Shapiro från Göteborg och Cloetta Paris från Stockholm var kanske de mest uppmärksammade exemplen, när de släppte varsitt fullängdsalbum runt år 2007. En konstfacksstudent som kallade sig Rozzetta gjorde sitt examensarbete i form av en tolvtums italodiscosingel med en tillhörande pastellig 80-talsvideo.

Elektropopparna Appareil har också svängt in på ett italodiscoinfluerat spår på sitt senare material, även om detta bara framförts live och skamligt nog inte finns utgivet än.

Och så har vi konstnären och mångsysslaren Tobias Bernstrup. Hans cv sträcker sig från videokonst och installationer baserade på datorspel via androgyn och könsöverskridande performancekonst till elektronisk musik – i synnerhet italodisco. Bernstrup har släppt en rad tolvtumssinglar, och ”Sing My Body Electric” är hans tredje fullängdsalbum som bland annat inkluderar de tidigare singelspåren ”Enemies of the Earth” och ”1984”.

Till skillnad från Sally Shapiro och Cloetta Paris, som också har influenser från electropop och techno, så är Tobias Bernstrup mycket trogen italodiscons mest klassiska sound. Musiken kunde i mina öron lika gärna vara producerad på 1980-talet. Det är väldigt skickligt genomfört, och en njutning att lyssna till omsorgen som Tobias Bernstrup visar detaljerna: varenda ton, handklapp, klockspel, synthackord och smattrande rytm. Låtar som ”Ugly Alone” eller titelspåret ”Sing My Body Electric” ger känslan av att faktiskt lyssna på någon artist som samsats med Ken Laszlo, Mike Mareen, Gazebo eller någon annan av de vackert plastiga artisterna/projekten på ZYX-samlingarna. Kanske är Bernstrup sammantaget något mer vemodig än förebilderna, vars musik oftast men inte alltid gick i dur. Ett exempel på det är avslutande ”No Time to Die”, en vacker midtempoduett tillsammans med Liz Wendelbo från minimal wave-orkestern Xeno and Oaklander.

1980-talets italienare var usla på engelska. En lösning var att skriva låttexter med olika märkliga teman, som gjorde att texterna krävde ett minimum av språkkunskaper och kunde bestå av intetsägande fraser staplade på varandra. Resultatet var låtar som ”Hypnotic Tango”, ”Hey Hey Guy”, ”How Old Are You”, ”Love Spy” och ”I Like Chopin”. Tobias Bernstrup behärskar självfallet engelska, men håller sig till 1980-talsdoftande teman han med. På omslaget poserar han som androgyn robotpinuppa. Med en avmätt och blasé stämma sjunger han om kärlek, sex, rymden, robotar, datorer, tv-spel och video.

”Videodrome” är för övrigt ett av de starkaste spåren, en snyggt genomförd pastisch på Trans-X’ storhit ”Living on Video”, fast nu med titel och text inspirerad av David Cronenbergs sci-fi-rysare. Det blir inte mindre likt av det faktum att ”Videodrome” faktiskt sjungs av Pascal Languirand från just Trans-X. På skivan finns kanske flera uppenbara lån av den typen som går mig förbi.

Ska man nödvändigtvis klaga på något, så är det att albumet möjligen blir något enahanda i längden och på gott och ont kräver viss inlyssning. Melodierna är inte riktigt lika starka och varierade som Cloetta Paris’. Men det är verkligen en anmärkning i marginalen. För alla med den minsta kärlek till koskällor och refränger som innehåller tidlösa utfyllnadsutrop som ”wo-ooh-oh” (”Data Love”) eller varför inte ”oh wo-oh, oh wo-oh wo-oh-oh ooh-oh-oh” (”Enemies of the Earth”), är detta obligatorisk lyssning.

Fotnot: Albumet finns även i en begränsad kassettutgåva på endast 50 exemplar, vilkem har två bonuslåtar *** som inte finns på cd-versionen.

// Erik Uppenberg, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist (CD)

Tobias Bernstrup – Sing My Body Electric – Album Teaser by Other Voices Records