Sent igår kväll äntrade Thomas Rainer med sina kombattanter i Nachtmahr Sticky Fingers övre scen i Göteborg. Ljuset släcktes och lokalen lystes upp av endast budskapet: ”Imperial, Austrian, industrial”, som visades på projektion på scenens bakre vägg. I total tystnad klev medlammarna en och en ned för trappan för att inta sina positioner på scenen.

Först kom en ung blond kvinna, iklädd uniform som ställde sig på scenens högra kant med händerna bakom ryggen. Efter henne kom en svarthårig ung kvinna, iklädd likadan uniform, som ställde sig i samma position på scenens vänstra kant. Tredje personen som intog sin position på scenen var den kamouflageklädde keyboardisten som ställde sig på scenens mittersta bakre kant i mellan de två syntharna som var täckta av var sitt kamouflagenät.

Till publikens jubel kom så introt “Enemies”, med Winston Churchill’s samplade visdomsord: ”You have enemies? Good. That means you’ve stood up for something, sometime in your life.” När introt tonat ut kom han då, Thomas Rainer – upphovsman, frontfigur och tillika sångare och ställde sig i samma pose med händerna bakom ryggen mitt i mellan de båda kvinnorna varpå bandet sparkade igång den första låten. Man kan inte annat än att klappa händerna och le. En riktigt stilig entré som för tankarna till Khadaffi!

Nachtmahr bjöd på allt som man kan önska av ett band av deras kaliber. Det var show från första till sista låten. Och inte sedan Rammsteins spelning på Metaltown 2005 har undertecknad sett något utav dess like, som hänryckt mej och fått mej att känna mej tonåringen som såg Front 242 live på nittiotalet. De två herrarna stod för underhållningen (noterade att keyboardisten gjorde en kullerbytta två gånger) medan de två kvinnorna står still i samma position med allvarlig blick under hela konserten som en skön kontrast. Och i bakgrunden visas hela tiden projektioner som blandade både budskap/propaganda och svartvita bilder på människor i olika miljöer och från olika tider i historien. Det är en övertydlig show som jag är oerhört svag för.

Man kan inte bara spela sina låtar rätt upp och ner utan attityd och show i en genre som denna, det blir oerhört tråkigt då. Men det är också en svår balansgång som Nachtmahr kontrollerar och behärskar med både finess och glimten i ögat då de balanserar på den raka röda tråden av party som genomsyrar hela konserten.

Emellan låtarna förklarar Thomas ibland låtarnas och Nachtmahrs budskap med övertydliga ord för att inte missförstås och det är åtminstone för mig oerhört roande. Speciellt när han konstaterar att journalister alltid ställt frågan och undrar varför han alltid använder sig av kvinnor i uniform alternativt lättklädda som ibland visar brösten i sitt bildspråk och på scen? På detta svarar han kort och gott: ”För att jag kan.” Genialt och inte svårare än så. Ett citat som säger mycket om Nachtmahrs koncept. Som jag tolkar det, man behöver inte analysera om budskapet är tydligt även om det ibland provocerar.

Sammanfattningsvis, det var längesedan jag en konsert som både roade mig och som fick mig att dansa. Samt på tiden jag fick se något nytt istället för en massa band från det glada 80-talet som bara bjuder på nostalgi som man sett allt för många gånger de senaste åren i denna stan. Nachtmarhs spelning igår var en frisk vind som bådar gott för framtiden i denna något avstagnerade genre. Dem bjöd på låtar från hela sin karriär från början till senaste singeln ”Can You Feel The Beat?”. Man fick vad man som fan förväntade sig, lite av varje. Och i min bok får Thomas Rainer alla rätt. Jag kommer nu fördjupa mig mer i deras värld.

Och nu kanske den påläste undrar varför jag helt bortsett från att nämna något om förbandet – Trakktor? Jo, därför att jag kan. Det blir bäst så. Men för att inte såra någon, kan jag sammanfatta det så här: Trakktor gjorde sitt yttersta för att värma upp publiken inför kvällens huvudnummer.