Format: CD, Vinyl, Digital, Spotify
Skivbolag: Nettwerk Music Group (Playground Music)
Releasedatum: 13 september 2011
Genre: Electropop
9/10
Höstlikt förförande av Ladytron
Liverpools stolthet Ladytron är ett av mina favoritband vilket säkert gör mig fullständigt olämplig som recensent. Det är något visst med artister man upptäcker helt på egen hand, utan rekommendationer eller tips från andra. Jag minns än idag hur jag plockade upp debutalbumet 604 på skivavdelningen på Magna Plaza, Amsterdam, som så ofta på grund av skivomslaget, att bandet tagit sitt namn från en Roxy Music-låt kändes också mycket betryggande.
Att själv upptäcka ett band och sprida till sina vänner gör att man känner en äganderätt och får en relation till bandet som inte är helt hälsosam. Men efter att ha vuxit upp med Bob Dylan-dyrkande farbröder som ständigt sågade Depeche Mode så kunde jag inte bry mig mindre.
För någon som inte känner till Ladytron så är det ett hmmm… postpostmodernistiskt indiesynthpopband. Om Daniel Miller skulle ha hittat på ett Silicon Teens för 2000-talet skulle han inte ha kunnat göra det bättre: Bestående av Hong Kong-födde industridesignern Reuben Wu, slokmustachade engelsmannen och indiepopnerden Daniel Hunt, skotska modellen och musikstudenten Helen Marnie och bulgariska genetikforskaren Mira Aroyo är det ett platoniskt idealpopband för den tid vi lever i.
Ladytron var ett av de största namnen i electroclashvågen, men redan då avskärmade de sig från trenden; Reuben Wu: “Den enda riktigt bra låten på Fisherspooners album är the 15th och då föredrar jag ändå Wire’s original”. Ladytron fortsatte att utveckla sitt sound till något helt eget via den magnifika “Light & Magic” vars titelspår, samt singelhiten “Seventeen”, tillhör deras absolut höjdpunkter. “Witching Hour” – från vilket flera låtar var med i Lukas Moodysons “Mammut”-soundtrack, inklusive “Destroy Everything You Touch”, till förra albumet “Velocifero”. Vid sidan om den uppenbara referensen till tidiga Roxy Music hittar man Ladytrons influenser bland så vitt skilda klassiska band som My Bloody Valentine, Kraftwerk och Velvet Underground. Jag minns hur jag på en konsert med dem konstaterade att det är tur att dom är så snygga för kombinationen shoegazerpop och Kraftwerksynth är inte det roligaste att se alla gånger. De har hyllats av Brian Eno och har själva nämnt Depeche Mode som ett av sina favoritband.
“Gravity the Seducer” både fortsätter på den inslagna vägen och utvecklar bandets sound ytterligare. Det upplevs synthigare än de senaste två albumen eller snarare mindre traditionellt gitarrpoppigt. Det är med andra ord vackert, elektroniskt, storslaget och intimt. Jag kommer ibland att tänka på Nico, inte för att Helens röst är lik men det är något med stämningsläge och tonfall, ganska ofta kommer jag att tänka på The Persuaders, Get Carter och andra sena 60-talsklassiker. Om “Whitching Hour” var ett perfekt soundtrack till Moodysons kommentar om globaliseringens baksidor, skulle detta melankoliska och tidlösa album ha kunnat ljudsätta “Never Let Me Go”, filmatiseringen av Ishiguros dystopiska retro-sci-fi.
Vid en fösta lyssning kan det vara svårt att plocka guldkornen, inledningen med “White Elephant” och “Mirage” såklart, men därefter slår det mig mest hur genomarbetad och jämn skivan är. I det avseendet kanske deras bästa album. Efter flera lyssningar är också den suggestiva “White Gold” en favorit, mina associationer går både till Simple Minds’ “Empires and Dance” och återigen sena 60-talsthrillers. “Aze of Hz” var första singeln och den står sig men känns konventionell. “Ritual” träffar en nerv och jag hör Depeche Mode i något ögonblick innan den växer ut till något eget. “Moon Palace”, liksom “Ambulances” är typiska sena Ladytron-låtar med singelpotential med sina envetna refränger med lite Siouxsie-vibbar i den förstnämda.
Avslutningen “90 Degrees” (innan instrumentalversion av “Aces of Hz”) påminner om så mycket att det blir löjligt att försöka rada upp referenser, men det är en mäktig och tröstande avslutning på ett storslaget album. Det är ljudet av hösten och det är lika vackert och melankoliskt som höstens färger, kylan och de mörka kvällarna.
// Thomas Pettersson, Elektroskull – Synthportalen
Tracklist
- White Elephant
- Mirage
- White Gold
- Ace Of Hz
- Ritual
- Moon Palace
- Altitude Blues
- Ambulances
- Melting Ice
- Transparent Days
- 90 Degrees
- Aces High
