Format: CD, Digital
Skivbolag: V2 Music
Releasedatum: 21 juni 2011
Genre: Electronic
5/10
Helheten starkare än de enskilda beståndsdelarna
Digitalism’s hyllade debut “Idealism” släpptes så sent som 2007, vilket är nyligen då det känns som om man man hört det överallt, i alla tider och sammanhang. Ändå fastnade jag aldrig riktigt för dem. Det var alldeles för mycket lounge eller house och alldeles för lite av den speciella nerv som kännetecknar bra synthmusik. Jag störde mig också på att de var ännu ett franskt (fast tyskt) band som tycktes ha lyssnat och inspirerats mer av kitchig sjuttiotalsrock, disco och LA än synthens anfäder, dekadens och Berlin.
När jag nu lyssnar igenom deras nya album, förvånande nog kallat “I Love You, Dude”, kan jag titeln till trots konstatera att det knappast är något revolutionerande som hänt. Man har behållit sin identitet och den som gillade Digitalism då gör det säkert nu.
För den som inte är så bekant med Digitalism är den självklara referensen Daft Punk och ett antal andra franska electro- och houseartister. Soundet är varmare och mjukare än jag minns “Idealism”. Första spårets synthstråkar över klassisk discobas och klatchiga trummor ger ändå en billig känsla, som om man använt de förinställda ljuden på ett billigt keyboard. Det låter Daft Punk från “Human After All” eller senare, tyvärr, då Daft Punk var mycket bättre på sina två första album. Därefter fortsätter det i ett par ganska ointressanta spår, bland annat via singelsläppet “2 Hearts”, av vanlig popmusik men med ett liknande sound, kompetent men ointressant sång och då och då diverse avbrott för långa solon, alltid utan någon som helst nerv.
Femte låten får mig att rygga tillbaka redan genom sin titel; “Forrest Gump”, en av historiens mest överskattade filmer och återigen kommer jag att tänka på franska housartister som i sitt kulturellt protektionistiska hemland älskar allt som är smaklöst, over the top-känslosamt och klichéamerikanskt. Låten är dock inte dålig även om den är tämligen ointressant musikaliskt och räddas något förvånande av just texten och gästspelande Julian Casablancas (från The Strokes) hyfsade sång. “Reeperbahn” är Digitalisms tamare version av Daft Punks “Robot Rock”; gitarrliknande ljud, lite mer ös men det svänger inte alls lika mycket. “Antibiotics” är en repetitiv technolåt med ganska sköna trummor, lite vocoders och andra inklippta röster långt bak i ljudbilden. Den är helt okej och funkar säkert bra på ett modernt dansgolv, som utfyllnad mellan två mer distinkta danslåtar. (fortsättning nedan)
Albumet avslutas som det börjar: Inte dåligt, inte heller speciellt bra. Man väntar hela tiden på att de ska komma igång ordentligt men så sker aldrig. Låtar ändrar karaktär flera gånger, sång kommer och går men engagemanget hos mig och nerven i musiken är frånvarande. Albumets styrka är dock dess helhet, summan är större än de enskilda beståndsdelarna. Jag kommer på mig själv med att uppskatta albumet som bakgrundsmusik men är aldrig sugen på att sätta på en särskild låt, med ett undantag:
Den sista låten heter av någon anledning Encore men som encore borde man ha valt den tredje låten från slutet; “Just Gazin'”, är alldeles för bra för att klämmas in mellan menlösa instrumentalstycken i ingenmansland. Här är den omedelbara referensen istället Air och det är en betydligt bättre Air-låt än vad fransmännen(!) själva har åstadkommit på ganska länge. Ultramjuk elektronisk singer-songwriter house kan vi kalla det, eller bara en jävligt skön lugn låt helt enkelt. Det är först med “Just Gazin’” som jag egentligen förstår albumet, inte minst dess titel; “I Love You, Dude”. Den borde ha varit en värdig avslutning och framförallt borde den ha släppts på singel lagom till min semester.
// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen
Tracklist
- Stratosphere
- 2 Hearts
- Circles
- Blitz
- Forrest Gump (feat. Julian Casablancas)
- ReeperBahn
- Antibiotics
- Just Gazin’
- Miami Showdown
- Encore
Lyssna på Spotify!
