’Kultgrupp’ är en missbrukad etikett, men den är svår att undvika när det gäller Stockholmsorkestern Dom Dummaste. De dök upp som en del av postpunkvågen för mer än trettio är sedan, med bland annat LP:n ”Revolverkäke” och undergroundhiten ”Jesu Kristi 100 krig”. Under större delen av sin existens har Dom Dummaste varit en duo, bestående av Lars Cleveman, till vardags operasångare, och Martin Rössel, reklamare och musikproducent som också försökt sig på en mer kommersiell popkarriär och släppte en rad soloskivor under sent 80-tal.

Dom Dummaste balanserar på slak lina mellan trams och allvar. Musiken varierar nästan lika mycket som innehållet. Skitiga elektroniska experiment ställs mot eftertänksamma ballader. På Dom Dummastes skivor kan man hitta allt från rena skämtlåtar till samhällsatir, melodistarka poplåtar, Velvet Underground-inspirerad rock och moderna dansgolvsnummer. Så också på nya skivan ”Album”. Ändå finns det något slags omisskänlig Dom Dummaste-känsla som håller det hela samman. Ibland känns de som den felande länken mellan svenska plojproggarna Philemon Arthur & The Dung och amerikanska synthpunkpionjärerna Suicide.

Precis som förebilderna i Suicide tar Dom Dummaste långa pauser för att sedan dyka upp med nytt material när man minst anar det. Det var elva år sedan förra släppet under namnet Dom Dummaste, ”Fluffprestige 2000”, även om jag nog tycker att man bör räkna även den engelskspråkiga skivan ”Prayer of Love” som de 2005 gav ut under namnet Cleveman Rössel. På den skivan fick de för övrigt tillstånd att släppa ett par fina remixar av Suicides ”Rocket USA” och ”Llorando”, Rebekah del Rios smäktande teaternummer från David Lynch-filmen ”Mulholland Drive”.

(fortsätter nedan)

”Album” inleds med en breakbeat-smattrande cover på Talking Heads ”Burning Down the House”. Dom Dummaste-versionen ”Bränner ner ett hus” är en så gott som ordagrann tolkning, med följden att ”cool, baby” översatts med ”kallt spädbarn”. Videon, med Bill Skarsgård i huvudrollen, har gett ”Album” en del medial uppmärksamhet, men frågan är om det är bra på riktigt eller bara småkul?

Det förekommer även i övrigt en del återvinning på ”Album”. En annan cover är flummiga balladen ”Sov gott Rosemarie” (efter proggbandet International Harvester, senare kända som Träd, Gräs & Stenar), och egna låtarna ”Syster Kåt” och ”Död” fanns i andra versioner redan på albumet ”Patrik” från 1997. Danslåten ”Fotbolllll” finns med i två olika mixar som nästan är lite futurepoppiga.

Några andra spår som antyder bredden: ”Hat”, ett loungejazzigt cocktailnummer om att hata allt och alla; ”Solaris”, en pampig hyllning till Andrej Tarkovskij och hans film med samma namn; den plockiga och svävande elektropoplåten ”Avstånd”.

Som framgår av både låttitlar och musikaliska lappkast, är en skiva med Dom Dummaste en omväxlande upplevelse. Den lyssnare som verkligen gillar allt är nog svår att hitta. Men de har mutat in ett unikt territorium i det svenska poplandskapet. Bara att de – vid sidan av Twice a Man – som enda svenska elektroniska postpunkgrupp har överlevt i trettio år är värt en eloge. För oss fans är en ny DD-skiva en hyfsat stor händelse. Men ”Album” är inte riktigt lika bra som de enligt mig starkare skivorna ”4 känsler” (1992) och ovan nämnda ”Patrik”. Dessa två skivor kanske också är en bättre ingång till Dom Dummastes märkliga universum.