Årets hittills trevligaste överraskning står tysk-amerikanska syntpoporkestern Maison Vague för. De främsta förebilderna på debutalbumet är tydliga, Gary Numan och Vince Clarke, medan den lite teatrala och affekterade sången mest påminner om Clarkes gamle vapendragare Robert Marlow – eller till och med Olga i cirkuspunkorkestern Toy Dolls.

Texterna är oftast humoristiska och underfundiga betraktelser, exempelvis om prylmani som gått överstyr (”Give Them Away”), om tragiken i en inställd spelning med ett favoritband (”No Show”) eller om att skänka all sin kärlek till en digital applikation (”Pixelated Lover”).

Skivan sparkar igång med titelspåret ”Synthpop’s Alive”, den kanske starkaste popmelodin som tyvärr sänks något av textens lätt desperata försvarstal. Att behöva hävda sin genre på det sättet är ett tydligt tecken på att den är, om inte död, så åtminstone stelnad i sitt uttryck och förbisprungen av utvecklingen. Det är litet synd. För trots att Maison Vague är så fast och kärleksfullt förankrade i det tidiga 1980-talet, känns denna mångfacetterade elektropop betydligt fräschare och nutida än många av konkurrenterna.

Frontmannen Clark Stiefel är skolad klassisk pianist och har spelat såväl avantgardejazz som teatermusik. Det musikaliska självförtroendet hörs. Musikaliskt avviker Maison Vague från sitt analogsyntiga huvudspår i många detaljer. ”Tunnel Vision” och ”Living on Ice Cream” bygger på ska-baktakt och i ”Colored Glasses” möter Månskenssonaten ett Dire Straits-aktigt gitarrsolo.

Spretigt och konstigt? Nej, stilsäkra variationer på huvudtemat som hjälper till att förankra skivan i postpunkeran, då de musikaliska genrerna saknade fasta regler. En ovanligt helgjuten albumdebut.