Format: CD / Digital Download
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: Ute nu!
6/10
Det svänger ju!
Jag har aldrig varit något stort Alphaville-fan. Kanske för att Forever Young var en så stor succé och att min lillasyster köpte den före mig, kanske för att samma folk som gillade Alphaville också föredrog Modern Talking och Howard Jones före Depeche Mode och Kraftwerk.
Alphaville var helt enkelt inte tillräckligt häftiga och i efterhand har jag och mina likar också fått rätt; Depeche Mode och Kraftwerk är milstolpar i musikhistorien medan Howard Jones och Alphaville i bästa fall är parenteser.
Men vi hade fel också; “Forever Young” är ett storslaget album utan egentligen några svagheter. Produktionen är visserligen daterad idag men det gör inget, ibland måste något vara fullständigt förankrat i sin egen tid för att upplevas som en tidlös klassiker i framtiden.
Innan jag börjar lyssna på nya albumet tänker jag på när jag senast såg bandet live och hur mördande de efterföljande recensionerna var efter deras insats på 80-talsturnén “Forever Young” i somras. Jag ser framför mig en outhärdlig dryga timme med intetsägande svulstiga åtar och hårdrocksgitarrer.
Men jag har fel om Alphaville igen! Albumet inleds bra med ett par tre-fyra snabba låtar och Marian Golds röst visar sig låta lika bra som förr, om inte bättre än någonsin. Visst förekommer gitarrer, diverse körer och annat som man inte förväntar sig av ett nytt Alphaville-album, åtminstone inte efter en turné tillsammans med andra (äkta) synthlegender men… Det svänger ju!
Rakt igenom är nästan varenda låt bättre än mina lågt ställda förväntningar. Efter en första lyssning infaller sig en viss mättnad när tempot sjunker i mitten av albumet och man vill gå tillbaka till inledningen. Efter att ha lyssnat mer inser man att det finns några stycken “Dance With Me”-liknande nummer – “I Die For You Today” och “Phantoms”. Den första entusiasmen kanske var överdriven men att melodierna är bättre än på länge, sången är fantastisk och att det finns bra låtar i mitten och slutet av albumet också. Personliga favoriter är “Call Me Down”, “Song For No One” och “Call Me”.
Eftersom jag gillar design i allmänhet och skivomslagdesign i synnerhet vill jag kommentera omslaget: Det är in-i-helvete fult! Men det tyckte jag å andra sidan “Forever Young”-omslaget var också.
// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen
Tracklist:
- Song For No One 03:31
- I Die For You Today 03:47
- End Of The World 03:58
- The Things I Didn’t Do 04:38
- Heaven On Earth (The Things We’ve Got To Do) 04:44
- The Deep 04:21
- Call Me 03:45
- Grvitation Breakdown 04:14
- Carry Your Flag 04:53
- Call Me Down 04:29
- Phantoms 03:38
- Miracle Healing 05:04
- I Die For You Today (Original Demo Version) 03:33
- Call Me (Original Demo Version) 03:29
- Fallen Angel (Orchestral Demo Version) 03:34
- Forever Young 2001 (Factory Mix) 04:21
Det är kanske inte helt rekommendabelt att recensera Alphavilles sjätte studioalbum (avsevärt mer om man räknar in CrazyShow & Marians andra soloplatta som skulle blivit ett AV-album egentligen) med att jämföra med deras första. Alphaville har ju utvecklats hela tiden.
Hur skulle det bli att ranka Depeche Modes senaste med deras första som referens?
Jag tycker nog att albumet är värt en eller två poäng mer – albumet är mer personligt och trovärdigt och betydligt mindre moderniseringsförsök i “hitjakt” än vad “Salvation” var.
Och jag tror det är många Alphaville-fans som är jätteglada över att “Carry Your Flag” och “Miracle Healing” äntligen hamnat på en “officiell platta” efter att njutit av dem som ofullbordade verk i Dreamscapes-boxen.
Håller med om att upptempo funkar mycket bättre än de långsamma låtarna. Helt klart det bästa som Alphaville gjort på länge.
I Die foy you today: “Jean-Michel Jarre”-lik låt med sång 4/5
Call Me: Mycket 80-tal med en touch av tidiga Alphaville 4/5
Gravitiation Breakdown: Flirtar med tidiga Depeche 4/5
Call Me Down: Modernare synthpop 3,5/5
Phantom: Som en repris från 80-talets Alphaville 3/5
(resten somnar jag av…)