Precis som Fredrik Strage var jag för ung för att gå -86 och -88, när våra kära kanadensiska industrigudar under stort mediapådrag besökte Sverige. Även jag var förkrossad -92, när det blev inställt.

Sommaren 2004, i tid för bandets Arvikaspelning, var jag i full färd med att skaffa familj, renovera hus och göra allt det där som många andra i min ålder sysslade med just då. Detta gjorde att jag heller inte kom iväg till den konserten. Med en klump i halsen fick jag läsa de lyriska recensionerna efteråt. Skinny Puppy betyder oerhört mycket för mig och jag inser nu att jag avnjutit bandets musik i snart 25 år.

Någonstans i mitten av åttiotalet gav en äldre bekant mig ett kassettband, ett samling med varsamt utvalda låtar, en kollektion med ny musik som kom att betyda mer för utvecklingen av mitt musikintresse än jag någonsin hade kunnat begripa. Skinny Puppy var en av deltagarna på denna samling och hade fått sällskap av bland annat The Cassandra Complex, The Neon Judgement, Chris & Cosey, A;Grumh, Borghesia, men också med New Order, OMD och några tidiga Front 242 och Depeche Mode-tolvor.

Min fantastiska moster Monica hade redan grundlagt det hela, med bidrag från hennes extrajobb på Sonets lager i Stockholm, ett par år innan. Depeche Modes första tre album, Yazoos två, ett par tidiga Simple Minds samt en hel bunt med Ultravox. Detta kryddade jag sedmera själv upp med bland annat Cabaret Voltaire, Front 242, Kraftwerk, Lustans Lakejer, Ratata och Howard Jones. Veckopengen spenderades på skivor och jag minns fortfarande mitt första skivköp för egna pengar; En vacker höstdag 1984 tog jag tio år gammal cykeln till B&W Stormarknad för att med veckopengen inhandla Depeche Modes nysläppta album – “Some Great Reward”, ett album som min mamma nog fortfarande har mardrömmar om.

Men med Skinny Puppys intåg i mitt syntharhjärta öppnades dörrarna helt plötsligt till en annan dimension och jag fann en ny värld av spännande musik att sätta tänderna i. Musik som många gånger gjorde mig stum av häpnad och jag minns när jag kunde fastna på mitt pojkrum under sommarens soligaste och varmaste dag med ett par hörlurar (mest för mammas skull) och en bunt vinylskivor. Jag var fast.

I andra änden av cirkeln står jag nu äntligen där, förväntansfull, på Tyrol i Stockholm den 27 juli 2010, för att se mina själsliga livskamrater kliva ut på scenen.

Skinny Puppy har som bekant alltid obönhörligt låtit sin musik utvecklas och frodas på en färd långt bortom allt vad musiktrender heter. Under snart tre decennier har man provocerat, kastat sin konst och sitt eget sätt att uttrycka sig i ansiktet på alla puckon till trångsynta journalister som aldrig fattat vad det handlar om. Trots diverse “bakslag” i media av skribenter som förmodligen aldrig ens tagit sig tid att läsa en enda låttext genom åren så fortsätter man provocera och köra sitt eget race. Inga andra band gör det som Skinny Puppy, så enkelt är det.

Scenshowen var underbart sammansatt. Magnifik, storslagen, sprakande, mardrömslik och liknar ingenting du någonsin sett. Sångaren Nivek Ogres utstyrsel på scen berättar en historia genom hela konserten och ingenting är lämnat åt slumpen. Allt är exakt in i minsta detalj så som bandet själva vill ha det och man vägrar backa på en enda punkt.

När det var dags för “Tormentor” och på slutet “Assimilate” så skrek jag ut lyriken genom rinnande tårar. Det gick helt enkelt inte att hålla emot längre. Cikeln är nu sluten. Äntligen.