Tycka vad man vill om Arvikafestivalen, men känslor upprör den definitivt. Det är svårt att inte ha en åsikt om denna, före detta synthens högborg.

Under nästan två decennier har de varje sommar lockat ut hela Sveriges svartklädda, missförstådda alternativkids i den strålande värmlandssolen (och givetvis även i dess obligatoriska tillhörande lervälling). De lyckades med de mest fantastiska bandbokningarna som Kraftwerk, The Knife och inte minst Depeche Mode. Bara för att nämna några.

Men sedan hände något.

I någon slags omotiverad, panikartad helomvändning bestämde sig ledningen för att bli som vilken dussinfestival som helst och attityden mot dess gamla, trogna klientel blev plötsligt syrlig. De gjorde en grej av att ha “synthvecka” då de släppte några, förvisso helt godtagbara, synthrelaterade artister och band.

Gensvaret från stammisarna blev minst sagt taggigt; Det som förut var så självklart och till och med stommen i Arvikafestivalen, hade reducerats till något som mer kunde liknas vid en blindtarm. Festivalledningen hade någonstans på vägen ballat ur likt en hormonstinn tonåring och lagt allt fokus på onanireklamvideor, hångelgaranti och att alla ska få ligga.

Tror man så lite på sin egen line-up att man måste locka publik genom något så primitivt som sex?

Vi får hoppas på att de tar sitt förnuft till fånga inför nästa år och går tillbaka till sina rötter. Jag vill bara Arvika dess bästa. Jag kan ha överseende med 2010 års katastrof. Förhoppningsvis är det bara en sen tonårsrevolt, man gör ju så många dumma saker man inte riktigt menar då.

Jag hoppas att vi ses i Arvika nästa år, i gott mod.