Svenska Daybehavior är ju som bekant tillbaka med nytt material efter sju års tystnad. Nyfikna som vi är, så tog vi ett snack med Paulinda Crescentini, sångerska och textförfattare i stockholmstrion. En trio som i övrigt består av Carl Hammar och Tommy Arell.
ElektroSkull: Hej Paulinda! Oerhört kul att se er tillbaka i rampljuset med nytt material. För de som inte känner till Daybehavior, kan du berätta lite kort om er, era influenser idag, osv?
Paulinda: Hej Jens! Vad kul att du tycker det! Vi är själva enormt peppade och glada att få arbeta ihop igen. Det senaste året har vi arbetat intensivt med den kommande plattan och vi känner allihop att det kommer att bli det bästa materialet vi gjort. Musikaliskt har vi återgått till vårt ursprungliga sound, vilket kan beskrivas som en blandning av det tidiga minimalistiska synthen och avskalad ren popmusik med refränger som tar tag. Vi ser även texterna som centrala i låtarna och jag sliter ofta hårt för att få det perfekt och att orden ska passa låtens själ.
ElektroSkull: Ni har ju gjort en hel del tidigare. Hur kom det sig att det blev tyst för sju år sedan, och hur att ni börjat arbeta tillsammans igen just nu?
Paulinda: När vårt underbara lilla skivbolag NONS gick i konkurs hade vi en del bekymmer med att hitta ett nytt skivbolag. För sju år sedan var det ju fortfarande storbolagen som hade all makt och vi lessnade rätt mycket allihopa. Tommy bestämde sig för att satsa på en helt annan dröm som han haft ett tag och flyttade till Thailand och öppnade en bar. Jag och Calle släppte platta nummer två (Have you ever touched a dream) med både gamla låtar som Tommy varit med och skapat och nytt material som var mer dans-orienterat. Men vi saknade Tommy och kände inte för att fortsätta jobba så länge han inte var med. Jag och Tommy började så småningom prata om att börja arbeta ihop igen och tillslut bestämde han sig för att komma hem till Sverige igen så att vi kunde producera en tredje platta. Till allas stora glädje.
ElektroSkull: Kan du berätta mer om det nya materialet? Den nya låten “City Lights” låter mer synthpop än den elektroniska dansmusiken i t.ex. “Superstar”. Har det bara blivit så eller inser även ni att åttiotalet är tillbaka? (Red.anm: Vadå tillbaka? Har det någonsin varit borta?)
Paulinda: Vi bestämde tidigt när vi började prata om att skriva låtar igen att vi enbart skulle utgå från vad vi älskar med musik och strunta i vad som är inne för tillfället. De euro-dans-influerade låtarna på andra plattan var en flirt med vad som var kommersiellt gångbart då, något som jag kan ångra lite i efterhand. Nu har vi cocoonat tillsammans inne i studion i ett år och resultatet kommer bli så som vi vill låta, utan att snegla åt något direkt håll. Sen är ju mycket ny musik influerad av 80-talet idag, vilket vi tycker är kul och man blir ju alltid påverkad av vad som händer runt omkring en. Personligen älskar jag till exempel La Roux, Booka Shade och Fever Ray.
ElektroSkull: Vad är din syn på den elektroniska musikscenen, klubbscenen osv. anno 2010?
Paulinda: Hela åttiotalshypen har lyft både syntmusiken, och det elektroniska enormt mycket. För bara några år sedan var det ju bara hip-hop i varenda bar man besökte, men det har vänt vilket är jättekul. Nedladdningsexplosionen har också varit positivt för musikklimatet i stort då det ploppat upp massa småklubbar här och där som bjuder på ny, intressant musik. De möjligheter till spridning av musik via nätet, t.ex bloggar och forum, är fantastiskt. Den trögheten som fanns med skivbolag och krångel med distribution är i dag borta.
ElektroSkull: Är det några livespelningar bokade redan nu?
Paulinda: Nej, just nu har vi fullt upp med att färdigställa årets bästa synthpop-platta!
“City Lights” har spelats friskt sista tiden på ElektroSkulls redaktion, så vi ser verkligen fram emot albumet och hoppas vi får rapportera från en livespelningen med Daybehavior inom kort.
