Format: CD/Digital download
Skivbolag: Dependent/Metropolis Records
Releaseedatum: Ute nu!

7/10

Välskriven, personlig och snygg – Men tyvärr långt ifrån en ny klassiker.

När frontmannen Bill Leeb för drygt ett år sedan på allvar satte igång processen med att portionera ut information kring ännu en fullängdare med sitt huvudprojekt Front Line Assembly, blev jag i vanlig ordning eld och lågor. Bill har med sina projekt i allmänhet och med Front Line Assembly i synnerhet lämnat en bestående röd tråd hos mig personligen. Jag växte upp med bandets tidiga alster och har sedan mitten av åttiotalet fått åka med på en otrolig resa som landat i ett flertal klassiska album som till exempel “Caustic Grip” (1990) och “Tactical Neural Implant” (1992).

Front Line Assembly fortsätter med att sätta upp milstolpar längs en kantad väg där stora delar av en hel genre alltför ofta går vilse. Man bryter ständigt ny mark och ser många andra band göra tappra, men inte alltid helt lyckade försök att hänga med.

Lineupen har varierat en hel del genom åren. Under vissa perioder har Bill helt ensam, med hjärnhand styrt sitt Front Line Assembly. Ibland har den ständige bundsförvanten Rhys Fulber agerat vid hans sida och i vissa fall under senare år  har denne klivit åt sidan till förmån för programmeraren Chris Peterson. På några album har man även arbetat som en trio.

Till inspelningen av det förra albumet, “Artificial Soldier” (2006), så anslöt ett helt koppel av musiker för att att delta i skapandeprocessen; Rhys Fulber, Chris Peterson, Jeremy Inkel, Adrian White och Jarod Slingerland. Nu är stallet till viss del utbytt igen och de som medverkar på nya albumet är, förutom frontmannen Bill Leeb själv; Jeremy Inkel, Chris Peterson, Craig Huxtable med programmering på “Shifting Through The Lens” (känd från Landscape Body Machine), Jared Slingerland, Justin Hagberg som bidrar med gitarr på “Release”, “Stupidity” och “Afterlife” (mer känd från Three Inches Of Blood). Utöver detta har Al Jourgensen (från Ministry) gästspelat och bidragit med en egen låt till albumet, på denna har även Samton D’Ambruoso stått för trumprogrammeringen.

Med tanke på vilka namn (läs: gitarrister) som bidragit med arbetet på det nya albumet så känns resultatet uppenbart vid första anblicken. Sex av de tio spåren bottnar i tunga gitarriff ovanpå Bill Leebs sedvanliga ljudmatta av skruvande synthar, analoga basgångar och myller. De samplade tvåminuters introna finns där, den typiska trumprogrammeringen likaså och ovanpå alltihop Bills underbara stämma.

Textmässigt är albumet oerhört starkt och innehåller de mest personliga texter som Bill någonsin skrivit. Utöver de gamla vanliga influenserna som det allmänna mediabruset, samhällsproblem och konflikter, så ges vi till exempel en sörjande, ifrågasättande Bill i låten “Afterlife”. Låten handlar om om hans pappas död och frågeställningar kring det eventuella livet efter detta. Bill växte aldrig upp med sin pappa och denne avled sedan mycket tragits blott sju veckor efter han träffat honom första gången. Utöver detta sjunger han också sin mammas hemland i “Angriff”, där han beskriver ett krigshärjat Ryssland.

Jag är kluven till “Improvised.Electronic.Device”. En del av albumet låter ganska nytt och fräscht, men en lika stor del ger tyvärr ganska starka a vibbar av upprepning från tidigare material.  Bland annat refrängen i det spår på skivan som enklast kan identifieras med vad Front Line Assembly står för – “Hostage”. Den är väldigt välbekant, även om låten i sig håller mycket hög klass, med underbara rytmer, pulserande analoga basgångar och en refräng som sätter sig direkt. Al Jourgensens bidrag låter inte helt oväntat mycket Ministry, men den passar in bra på skivan och håller absolut måttet.

Hardcorefansen rynkar lite på näsan och själv är jag mest förundrad, om än på ett positivt sätt. Front Line Assembly har med “Improvised.Electronic.Device” producerat ett stycke  industrimetall. Dock ett ganska bra sådant, väl värt ett köp både för gamla och nya fans.

Tracklist: